Jag är en kvinna, dotter, hustru, mamma, farmor och mormor som jonglerar för att få livet att fungera i en speciell och rörig familj. Välkommen in att ta del av min matlagning och vårt liv.
lördag 13 september 2014
Energilös tacoslördag
Idag räckte inte kraften långt. Gick morgonpromenad med Rex och var tacksam över att han drog mig hem. De sista 150 metrarna till tomten var hemska och de 50 meter det är upp till huset kändes eviga.
Tänk att det var tillräckligt för att ta slut på energin. Jag är inte någon Duracellkanin precis.
Gubben och Max handlade hem ingredienserna till tacos. Jag orkade laga till maten men sedan var jag helt uttömd.
Det känns oerhört jobbigt att inte orka. Det känns rent ut sagt för jäkligt.
Jag vet att jag måste acceptera att jag är sjuk. Att jag måste acceptera situationen. Jag har bara så svårt för det.
När jag hörde min väns ord idag förstod jag faktiskt på ett helt annat plan än innan.
"Du ÄR sjuk, Lotta!"
(Tack för att du skakade om mig, Laila)
Det låter helt otroligt men jag har inte bearbetat och accepterat. Trots alla dessa år. Vill inte. Tror att mitt problem är att för mig är en acceptans samma sak som att ge upp.
När jag fick min diagnos för många år sedan sa läkarna att jag skulle gå igenom olika steg innan jag faktiskt accepterade. Jag har alltid sagt att jag accepterat men sanningen är nog inte så.
Chock -
Jag upplevde aldrig att jag hade en chockfas. Snarare var jag glad att jag äntligen fått svar på varför jag mådde dåligt. Jag sökte information. Jag sökte kunskap och jag ville veta.
Förnekelse -
Här har jag nog varit. Och på ett sätt sitter jag fortfarande fast här. Jag vill på ett sätt inte acceptera att jag är sjuk. Att jag inte orkar. Trots att jag tar in fakta och inser hur läget är så förnekar jag.
Känslor -
Jag blir arg. Jag känner bitterhet över att jag har fått dessa sjukdomar. Jag känner sorg över den jag en gång var. Jag känner förtvivlan över allt jag inte längre orkar. Jag känner uppgivenhet. Jag känner svek från alla som inte förstår. Ensamhet och en otrolig rädsla som jag aldrig yttrar högt.
Bearbetning -
Jag trodde att jag varit här. Att jag hade bearbetat. Insett och förstått. Men ju mer jag tänker förstår jag att jag ännu inte är här.
Acceptans -
Trodde att jag hade accepterat situationen men det gör jag absolut inte. Vägrar att tro att detta är sanningen. Att detta är hur min värld ska se ut.
Tror faktiskt att jag aldrig har kommit längre än till fasen med känslor. Mycket kanske det beror på att jag inte fått den hjälp jag egentligen behöver. Att jag trycker undan mig själv för andras välfärd. Att jag inte tänker på vad som är bra för mig.
Det är dags för mig att gå vidare. Jag behöver ha hjälp att acceptera mina sjukdomar som mina. Mitt liv som mitt.
Innan jag gör det tror jag inte att jag kan gå från att enbart överleva dagen till att verkligen leva livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar