I lördags den 24 november deltog jag i en temadag i Malmö arrangerad av Attention Riks. Föreläsare var Urban Leijon samt Stina Svensson.
Jag börjar med mina tankar kring Urban Leijons två timmar långa föredrag. Paus för kaffe hade vi efter halva tiden men han hade behövt ha mer tid efter lunch. Hann tyvärr inte med allt.
Urban Leijon är barnneurolog med många, många års erfarenhet av NPF och speciellt har han fokuserat sig på flickor med NPF.
- Jag såg att det var något speciellt med de här flickorna. Ja, det är något speciellt med alla flickor och tjejer men flickor med de här "osynliga funktionsnedsättningarna" är annorlunda.
Urban anser att det ska var lägre toleransnivå på avvikelser när det gäller flickor. Av den anledningen att vi flickor, om jag fortfarande kan kalla mig flicka, har enklare för att hålla oss i "ordning". Det syns helt enkelt inte på tjejer lika tydligt att vi har en NPF.
En av anledningarna till det är att diagnoskriterierna är satta efter killars symtom. Och den andra anledningen kvinna och man är inte samma saker. Vi delar gemensamma drag eftersom vi båda är människor men det är en gigantisk skillnad på oss när det gäller den kemiska sammansättningen i våra kroppar. Kvinnor har en helt annan hormonbalans och har faktorer som påverkar personligheten på ett annat sätt än de män som till exempel slipper ha en menstruationscykel.
En av bristerna som gör att många flickor slinker mellan stolarna och kan gå igenom en stor del av sin uppväxt utan att bli sedd som en flicka med NPF är enligt Urban Leijon: kontinuitetsbrist från sjukvården.
- Det är en katastrof när föräldrar har sökt hjälp vid 3-4 års ålder men att flickans diagnos ställs vid 18 år. Det är en katastrof!
Vikten av att träffa samma läkare och att läkaren i sin tur har erfarenhet om NPF verkar för mig vara ett lotteri. Eller om man som jag blir en gnällande och tjatande förälder. En som bankar och bankar.
Urban Leijon sa också att ju mer han arbetar med dessa frågorna ju mer ser han. Ju mer erfarenhet han fått ju fler glasögon har han kunnat ta på sig. Det handlar om att lägga pusselbitar och då inte att lägga pusselbitarna bredvid varandra utan vid NPF handlar det om att pusselbitarna ligger över varandra.
Eller som han sa:
- Det handlar om att hugga ner skogen och upptäcka träden som finns bakom.
Dessa orden fick mig att haja till. Så var det med Magda. Innan hennes ADHD-diagnos och påbörjad medicinering så var hon Vildvittra med endast en On-knapp. Men när medicinen började verka upptäckte vi plötsligt att Magda hade massa rädslor. Vi skyllde det i början på att hon inte haft tid att tänka på att det fanns tex myror och getingar på gräsmattan. Första sommaren med medicin vägrade hon gå upp på gräset. Hon hade sett insekterna.
Detta var kanske delvis rätt men nu i efterhand har vi insett att det faktiskt låg mer pusselbitar i Magda än bara ADHD.
Att skylla hennes dyslexi och dyskalkyli på att hon inte haft tid att lära sig innan stämde ju inte ser vi idag.
Samma sak med Maja. Hon var ju ett A-barn. Duktig i skolan, skötsam, hjälpsam hemma och tog ett stort ansvar med två syskon, äldre och yngre med ADHD. En enorm utveckling och låg i topp på alla kontroller på BVC eller förskola.
Att hon skulle ha ADHD fanns inte på min karta. Inte heller bup trodde det i början. Men ju äldre Maja blev ju mer konstiga ritualer upptäckte jag. Först skyllde vi på att hon hade en tuff situation men efter ett tag fungerade inte den slutsatsen. Plötsligt hade Maja ett tvångssyndrom med kontrollbehov. Och inte lite heller visade det sig.
När vi, jag och Maja, fick hjälp att arbeta med KBT så ändrades ritualerna och några försvann (minskades) plötsligt fick vi då syn på en annan sida av Maja. En sida som inte synts innan för alla "ritual-träd". När de var nerhuggna upptäckte vi ADHD-träden bakom. Hennes ADHD hade hållits i schack.
Urban förklarar också att flickor har en förmåga att bättre "härma" sin omgivning än vad killarna har. De följer efter sin kompisars beteende och klarar på så sätt sig ganska länge innan de upplevs som avvikande. Det brukar bli i högstadiet där flickornas beteende genomgår en dramatisk skillnad och samtal ofta baseras på antydningar, blinkningar eller ögonrullningar. Ett språk som många med NPF har svårt att tyda.
Detta kan vara en av förklaringarna till att många flickor får sin diagnos så sent som i 15-18-års ålder. Vilket alltså enligt Urban Leijon är en katastrof.
- Nolltolerans för avvikelser hos flickor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar