Igår var jag ute och gick rundan med Rex. Det var längesedan jag orkade men när solen sken och lockade kunde jag inte låta bli.
Det var härligt och trots att kroppen bråkade och jag efteråt var tvungen att vila länge var det värt det.
Jag behövde solen, jag behövde luften och jag behövde promenaden.
Förutom promenaden och handledarutbildningen så dammsög jag sovrummet och bäddade rent.
Priset betalar jag idag.
Musklerna i kroppen vibrerar och värst är ben och armar.
Smärtan i fotleder, vrister, knän och bäcken känns näst in till outhärdlig. Svagheten i armarna är förlamande.
Det är sådana här dagar som mörka tankar poppar upp. Tankar som om det är värt att kämpa. Denna eviga kamp som inte kommer att ta slut förrän den dag jag slutar andas. Hur ska jag orka? Jag har levt halva mitt liv. Ska jag ha det så här, och kanske värre, i 40-45 år till?
Smärtan gör dumma saker med min hjärna. Försöker övertala mig själv att jag är löjlig. Att jag måste fokusera på de bra dagarna. Som igår. Tänk på solen. Tänk på tacksamheten över att få leva. Tänk på hur skönt det var att sova i en nybäddad säng.
Det går ganska bra. Tills jag ser att gubben snusat ner sitt vita örngott. Då kommer tårarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar