Han väser i mitt öra

Idag behöver jag verkligen motivera mig själv.

Att som jag ha funktionshinder som inte syns är jobbigt.
Jo, jag skriver funktionshinder för min reumatism hindrar mig från att fungera.

Andra människor har svårt att förstå hur det är och jag gör det inte lättare för dem.
Jag visar sällan hur jag mår.
Som igår på bowlingen. Tror inte någon kunde se hur ont det gjorde varenda gång jag satte ner högerfoten. Smärtan i vänsterhöft varje gång jag rörde kroppen. Värken i arm när jag lyfte upp klotet och den fruktansvärda smärta som fortplantades från fingrarna ner genom kroppen för varje klot jag skickade iväg.

Det de andra såg var en pajas som skojade och gjorde tramsiga danssteg när kjäglorna föll.

Att jag egentligen ville kasta mig gråtande på golvet och skrika:

- Snälla, ta bort detta onda. Låt mog slippa detta. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Låt mig slippa denna kropp. Låt mig slippa denna smärta.

Istället log jag. Peppade andra och visade ingenting.

Men idag blir det nog väldigt svårt att stoppa undan det där smärtmonstret. För idag har han växt sig stor och stark och straffar mig för varje leende igår.

Han ligger slingrad inuti min kropp och väser i mitt öra:

-Haha, du kommer inte undan mig. Jag ÄGER dig. Du är min.