Att diagnostiseras med en kronisk sjukdom är som att dö

Igår dök denna bilden upp på mitt flöde på Facebook. Min första reaktion var:

"Vad då? Att diagnostiseras med en kronisk sjukdom är som att dö?"

Men när jag sedan fortsatte att läsa och lät det hela sjunka in var det en så logisk och självklar tanke.

Visst kan det vara så att när man diagnostiseras med en kronisk sjukdom att man först vägrar tro det. Kanske är det skönt att äntligen fått ett svar. Kanske vill man inte alls tro det. Fast sakta men säkert måste man inse att den människan som man var faktiskt nu är död.

Jag kan aldrig komma tillbaka till den jag var innan. Även om det för mig är mycket, mycket längesedan jag levde utan värk.

Så att få en diagnos som säger att du kommer att vara sjuk resten av ditt liv blir som en död för den personen som jag tidigare var eller ville bli.

Att man därför behöver gå igenom en sorgeprocess låter också naturligt. Varför får man inte de redskapen när man får en kronisk diagnos? Vad vet jag, det kanske finns de som får/fått det, men inte jag.

Jag måste sörja personen som jag inte längre är. Sörja alla de planer och drömmar jag hade. Låta det verkligen sjuka in att den personen nu är död.

Först när det är klart kan jag likt fågel Fenix resa mig ur sorgeprocessen som en ny människa.

Lärdomen i texten som jag läste igår är just det att livet inte är slut bara för att den människan jag var tidigare inte längre lever. Jag måste bara hitta den nya människan. Det nya jag. Lära känna mina förmågor och utveckla dem. Skapa mig nya drömmar. För trots att alla mina tidigare drömmar inte längre finns betyder inte det att jag inte kan få nya. Bara för att mina förmågor är borta, blivit svaga eller förändrade betyder inte det att jag inte kan upptäcka nya förmågor och kunskaper.

Tanken på en ny Lotta med ett nytt mål som reser sig ur askan är väldigt tröstande.