Arg!

Jag har så mycket ilska. Inte mot någon annan och egentligen inte mot mig själv heller. Utan mot reumatismen och fibromyalgin.

Varför valde de att bo i min kropp? Vad har jag gjort för att bli utvald?  Jag vill inte ha skiten.

Jag vill inte ha denna ständiga värk. Jag vill vakna en enda dag och inte ha ont.

Jag vill inte ha denna förlamande tröttheten. Jag vill göra saker, ibland enkla saker, utan att känna hur orken sipprar ur mig.

Jag vill inte.

Hur accepterar jag att jag inte längre orkar?

Hur accepterar jag att livet försvinner ur mig medan jag ler och säger:
- Jodå, jag lever.

Jag kan inte, jag vill inte acceptera. Jag vill orka.

Att göra som jag gjort fungerar inte. Blunda hårt, vägra lyssna till kroppens skrik och bara blåsa på går inte.

Om jag bara kunde lyssna och acceptera.

Hur gör man?