Stöd åt någon annan

Mitt i mitt eget "jag orkar inte mer" ringer en mamma som fått mitt nummer av en gemensam bekant.

Hon behövde få höra att hon är bra som mamma till en pojke med adhd. Hon behövde få höra att det fanns någon där ute som förstod. Att någon upplevt samma som hon upplever just nu. Få höra att hon inte gör eller känner fel. Att man har rätt att vara jobbig mamma. Att man måste sparka.

-Hur orkar du? Jag har bara en. Du har tre och din man.
-Jag orkar inte men man gör det ändå.

Vi pratar ända fram till det är dags för hennes jobbiga möte med skolan. Jag hoppas att hon var lika fylld av kraft som hon lät. Insikten att låta sonens bästa gå först oavsett vad man som förälder vill/önskar.

-Får jag ringa dig igen? frågar hon försiktigt.

Givetvis.

Det är skönt att för en kort stund kunna släppa sina egna bekymmer och vara ett stöd för någon annan. Vara den som jag själv saknade.