Ostracism

Lyssnade igår på Spanarna i P1 och där pratades det om ostracism. Hur vi människor reagerar när vi blir utstötta, bortvalda och utanför.

Ostracism var för mig ett nytt begrepp och givetvis var jag tvungen att suga åt mig.

Jag vet hur det känns när man blir bortvald. Ibland kanske man blir bortvald eftersom andra tror man inte vill vara delaktig.

När jag mår väldigt dåligt, (vilket jag, som ni som ofta läser vet, gör ofta) så isolerar jag mig.

Jag har under så många år möts av misstro över hur jag mår. Har väl själv spätt på det genom att inte visa hur jag mår. Men när man oftast möts av folks gliringar, himlande ögon och direkta ifrågasättande (-Jasså, har du papper på det?) så gör det ont. Då väljer jag istället att inte ha någon nära.

Det är dumt. Vi människor är i grunden sociala varelser. Vi är flockdjur som mår bra av uppmärksamhet.

När man då självvalt eller inte blir bortvald gör det ont.

Kipling D Williams har forskat i hur vi människor påverkas av ostracism.

Med magnetröntgen har han sett att samma centrum i hjärnan reagerar vid bortvaldhet som vid fysisk smärta.

Som de sa i Spanarna:
"Själens och kroppens smärta hänger ihop".

Det är smärtor som sätter sig djupt i en människa.

Det gör ont när man inser att man inte fåt vara en del av en gemenskap. Vare sig det är familj, vänner, klasskamrater eller kollegor.

Självkänslan får sig en smäll.

Jag vet att jag känner det som om att eftersom jag blivit bortvald/ersatt så är jag inte värdig. Inte bra nog.

Även om jag försöker inbilla/intala mig själv att det är deras förlust så gör det ont. Djupt inuti väl dolt gör det fruktansvärt ont.

Och även om vi skulle återuppta bekantskapen skulle det aldrig bli som det var.

Kanske bäst att gå åt varsitt håll och inte se tillbaka.

Berarbeta saknaden och förlusten av någon som en gång i tiden stod mig mycket, mycket nära.