Gubben tittar på mig när jag kämpar med en så enkel uppgift som att klä av mig.
Trött efter jobbet vinglar jag till flera gånger och håller på att ramla in i väggen.
-Jag vet varför du mår dåligt.
"????"
-Du har bara blivit sämre och sämre sedan du höjde levaxinen.
"Hm, det har han rätt i."
-När du inte tog levaxinen var du en helt annan Lotta. Så glad och, och, full av liv. Den Lotta har jag inte sett på många år. Varför fattar inte läkarna att något är fel?
Jag fick bara fram:
-Jag orkar inte mer.
Sedan sprutade tårarna. Jag ville bara att han skulle hålla om mig. Rädda mig. Skydda mig från allt. Men det där med empati är inte riktigt min gubbes stora sida. Medan jag låg i fosterställning och grät somnade han.
Det är inte av elakhet. Har man svårt att sätta sig in i hur andra känner, svårt att visa sina egna känslor och inte riktigt vet vad som är "rätt" sätt att reagera så är det enklare att bara låta bli.
Jag vet och jag förstår.
Under alla år är det jag som hållt ordning på honom. Sett till att han fått all hjälp han behövt. Varit ett stöd och förklarat. Jag som varit tryggheten och stödet.
Men just nu skulle jag behöva att han var min stora och trygga famn. Min egen riddare på en vit springare. Den som hjälper mig att få ordning på mig. För jag orkar inte leva så här. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Åhhh vad jag försöker hitta en "lösning" åt dig!
SvaraRaderahttp://www.hypo2.info/okunskap-inom-varden/sa-ser-det-ut-idag
Här står en bit ner att måendet är viktigare än blodvärdena och även "Som patient skall du därför stå på dig om du verkligen inte mår bra av Levaxin och dessutom göra en biverkningsrapportering."
Ngt är definitivt inte som det ska när du mådde så bra utan Levaxin!!
Måste vara ngt sekundärt...
Kram!
Jag önskar att du kunde få vila på en stark axel. Kan du inte be honom om det ifall han inte fattar?
SvaraRaderaJag kan vara din bloggaxel en liten stund om du vill. :) Du behöver inte göra ett enda dugg.
kram!