Plötsligt tar det slut

Jag kom på mig häromdagen att tänka på en vän.

Jag ska nog ringa, tänkte jag.

Men plötsligt insåg jag att det går ju inte. Han finns ju inte mer.

För någon vecka sedan såg jag en bekant gå en bit framför mig på vägen och jag blev glad.

Oj, det var länge sedan.

Men sedan såg jag på gångstilen att det inte alls var hon och då slog det mig: Hon finns ju inte mer.

Likaså med kvinnan jag ofta samtalade med en stund i butiken. Som alltid var så intresserad och ville veta hur det gick för mina små som inte längre var så små. Hon kommer aldrig le mot mig i affären mer.

Livet är konstigt. Vi strävar efter så mycket. Tar oss egentligen inte tid till att leva just nu och här utan tänker ofta att vi ska. Sen.

Men för vissa av oss kommer aldrig sen.

En vacker dag. På ett ögonblick är det slut. Då rinner livets sista sandkorn ner och vi finns inte mer.

Varför jaga? Varför sträva? Till vilken nytta? Den dagen det är slut är det slut. Av allt det du jagat kommer ingenting vara betydelsefullt.

Varför inte stanna upp? Varför inte leva idag?