Hade jag haft för vana att svära så lovar jag att idag hade det osat svavel.
Jag biter i det sura äpplet.
Det är så surt att ögonen tåras vid varje rörelse. Att bara andas skickar smärtsignaler. Försöker undvika att bröstkorgen rör sig. Varje andetag ger smärta ut i rygg och bröst och ut i armar, händer och fingrar.
Även om jag ligger helt still i sängen skriker kroppen av smärta.
Jag straffas för att jag inte lyssnar.
För varje steg jag tar börjar det onda i fotsulan, stiger upp genom underbenet och exploderar i stjärnor i knät. För att sedan fortsätta sin resa upp genom benet, in i bäckenet, upp genom ryggraden, ut i axeln och slutligen ytterligare en gång explodera i nacken.
Varje steg.
Nackdelen med bindvävsreumatism och muskelsjukdomar är att eländet finns överallt. Hela den förbenade kroppen, varenda millimeter består av något som gör ont.
Vill bara skrika. Vill bara gråta. Vill så otroligt mycket bara slippa ha ont.
Jävla gnällkärring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar