Idag ringde jag elevhälsan för att pejla läget. Väntetiden var ju uppskattad till sex månader men ville ha lite kött på benen.
Då får jag veta att remiss inte än är skickad. De väntar på kompetterande information från skolan.
Jag blev så paff att jag tystnade.
Idag är det den åttonde maj. Det har gått över en månad. Det tog dem en månad att komma fram till att deras kompetens inte räckte för en utredning och nu en månad att vänta på papper från skolan.
Ursäkta! VA FAN?
Skolan och elevhälsan ligger i två olika samhällen men det är bara 13 km mellan. Jag vet att personal från båda ställen träffas varje vecka. Om inte så är de i alla fall i samma samhälle.
Men sedan lugnar jag mig.
På ett sätt spelar utredningen ingen roll. Magda kan inte mer matte bara för att det står på ett papper med en korrekt signatur att hon har dyskalkyli.
Inte blir siffrornas konstiga värld mer begriplig.
Jag känner bara att vi (jag) vill få detta gjort. Att ytterligare ett kapitel blir avklarat.
Jag vill bara att Magda ska få de bästa förutsättningarna. Att hon inte ska tappa suget. Ser hur hon ger upp. Hur hon vägrar ta emot hjälp.
Jag förstår att hon inte orkar. Hon har så mycket som är jobbigt och jag står handfallen. Hur gör jag för att hjälpa?
Fick idag tydligt förklarat att Magda aldrig kommer att riktigt förstå siffror. Oavsett hur mycket jag tragglar.
Ska jag ge upp? Hur ska jag hjälpa?
Min värsta mardröm är att hon ger upp totalt. Vill inte att skolan ska vara en pina. Att lära blir något negativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar