Sorg?

Fick idag en fråga som jag först tyckte lät konstig men ju mer jag funderar på den så ljusnar det.

Frågan jag fick var:

-Som mamma till barn med npf-diagnos känner du sorg?
-Sorg?
-Ja, att det inte blev som du tänkt dig att vara mamma.

Sorg?
Nej! Jo! Kanske!

Att bli mamma betyder nog för de flesta att de har tankar om hur livet med det här barnet ska bli. Man har drömmar och förväntningar. Planerar och funderar.

Givetvis allt utifrån de egna erfarenheterna.

Visar det sig sedan att man fått ett barn med en npf-diagnos eller vilken annan diagnos som helst egentligen blir det kanske inte som man förväntat sig.

Absolut betyder inte det att livet blir sämre eller att barnet blir mindre älskat. Det blir bara annorlunda. Inte som man tänkt sig.

Visst kan jag känna sorg när jag ser en pappa som engagerar sig. Så som min gubbe aldrig klarat av. Han har gjort sitt bästa men inte nått upp till alls krav som ställts.

Visst kan jag känna sorg när jag ser hur enkelt andra barn har det när jag vet hur mina kämpar.

Men jag vet ju bara detta livet. Jag har ingen annan erfarenhet så det liv jag lever är ju det som är normalt.

Så sorg över hur livet som mamma blev har jag inte. Mina barn hoppas jag har fått det bästa jag kunde ge dem.

Det jag ångrar djupt är att så många dagar bara har gått till att överleva. Så många år har passerat och jag skulle velat att någon då, för många år sedan, sa njut mer av livet.