Ett ego-steg framåt

Jag har tänkt på mig själv. Helt på mig själv.

Idag börjar jag nämligen en kurs där vi kommer att använda oss av toile, pfiffikus och många andra konstiga ord. Både i teori och praktik.

Ett ego-steg framåt.

Allt började med att jag ställdes inför det faktum att jag skulle bli arbetslös. Att jag skulle bli yrkeslös. Det krävde att jag var tvungen att fundera och bearbeta mitt "karriär-jag".

När jag funderade på vad jag ville göra. Vad jag hade för planer. Vad jag en gång hade för drömmar med mitt liv. Så hamnade jag hela tiden tillbaka till några saker men främst till .... sömnad.

Jag ville gå på Tillskärarakademin. Jag ville bli skräddare eller om jag ska vara helt ärlig så var drömmen snarare designer.

Jag hade alltid sytt. Gjorde kläder redan till mina Barbiedockor. Sydde kläder till mig själv. Älskade syslöjden.

Tyvärr togs jag ner på jorden och fick veta att designer, det var inte ett framtidsyrke. Det fanns ingen efterfrågan för det i Sverige.

Feg. Jag var feg. Som 15-16-åring var jag feg och gjorde som flera andra i släkten och i vänkretsen gjorde - läste till undersköterska.

Varför gjorde jag inte som jag själv ville? Om jag hade följt min dröm. Om jag hade vågat. Då hade jag kanske idag levt min dröm.

När jag togs ner på jorden, då för många år sedan, fick jag en törn som gjort att även om jag fuskat inom sömnad aldrig vågat tro på mig själv. På något sätt stannade jag kvar i att var feg.

Nu står jag här, 44 år, och idag ser marknaden för klädsömnad och design helt annorlunda ut. Sverige ligger i framkanten. Tänk om jag varit med på den resan. 

Jag har bestämt mig för att inte längre vara feg.

Idag tar jag ett steg mot min dröm. Kanske når jag inte fram till att sömnad blir ett yrke för mig men jag ska våga. Jag SKA våga.

Detta är helt för mig själv. Ett första steg. Framåt. Ett ego-steg framåt.