Det behövs så lite för att göra en annan människa lycklig.
Jag och Maja körde förbi vad som såg ut som elever från Sfi som hade tipsrunda i byn. Plötsligt fick jag syn på en kvinna med en otroligt vacker gulgrön kappa.
- Åh,vad fin, sa jag till Maja.
När jag tre timmar senare är på Maxi ser jag samma kvinna vid grönsakerna.
Jag gick fram till henne och sa:
- Vilken vacker kappa du har.
- Förlåt! svarar hon och ser oförstående på mig. Hennes blick flackar och hon ser plötsligt orolig ut.
Jag drar min hand över hennes ärm, pekar på hennes kappa och gör tummen upp.
- Vacker!
Nu förstår hon och skiner upp.
- Tack!
Hon ler med hela ansiktet.
Jag får en plötslig känsla av deja vu.
Har jag berömt denna kvinnan innan? Eller är det en helt annan kappa jag berömt tidigare? Eller har jag drömt situationen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar