Jag har verkligen försökt backa och vänta in honom precis som KBT-terapeuten sagt. Men jag blir så frustrerad och irriterad när jag ser att gubben inte tar sitt ansvar. Har lyckats bita mig i tungan.
Igår var det söndag igen och tjejerna tog tag i sina ansvarsområden även om det var lite halvhjärtat och inte blev ordentligt slutfört.
Gubben har återigen ont i sin axel och tillbringade så gott som hela söndagen fram för tv:n.
Visst kan jag förstå att det är jobbigt att göra saker när man har ont. Jag vet. Jag har konstant ont. Jag vet hur det är.
Det konstiga är att jag ändå gör mina uppgifter och lite till.
Hur kan det komma sig att gubben sitter i soffan och ugglar när han har ont medan jag hänger tvätt efter tvätt och vägrar låta smärtan i armar och axlar hindra mig?
Är det en manligt och kvinnligt grej? Att männen är sjuka när de är sjuka medan vi kvinnor ändå kämpar på?
Har verkligen tyckt att det här med schema fungerat bra och jag har sett hur tjejerna växt i takt med ansvaret.
Denna vecka går vi in i ovisshet. Gubben blev aldrig klar i sin mentala förberedelse för att skriva nytt schema. Han hade ont i sin axel. Och jag tjatade inte.
Därför finns inga uppgifter utdelade och det kommer inte heller att utföras några uppgifter.
När gubben kommer hem idag kommer det inte stå någon mat på bordet.
Får väl se om han förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar