"Sockerpillerteorin" ?

När jag pratade med Bup för någon vecka sedan var jag så otroligt glad och positiv över Magdas utveckling. Allt var så bra, allt funkade så bra och Magda mådde super. Doktorn pratade om att det nog var inbillning eftersom någon riktig effekt på medicinen skulle vänta på sig två-tre veckor. Jag vägrade tro henne. Då!

Nu är jag mer villig att lyssna på henne. Det var en fasad.

Under den senaste veckan har Magdas beteende och val varit av det slaget som många tonåringar gör men som jag hoppats slippa uppleva.

Ser hur hennes psykiska hälsa pendlar och hur beroende hon är av människor och händelser runt omkring henne för att må bra.

Så länge livet leker är allt bra och Magda ler men så fort hon möter problem eller motstånd låser hon in sig bakom mörka ögon.

Detta märks så tydligt både genom hennes utseende och framförallt musiken hon lyssnar på.

Just nu är hon väldigt nere. Håret har färgats kolsvart, kläderna är svarta och sminkningen hård.

När vännerna inte är runt henne och hon har den där masken på är allt mörkt.

Jag vet att Magda har otrolig sorg men jag kan inte nå in till henne.

Under korta ögonblick lyckas jag se igenom hennes fasad. Men hon sluter sig snabbt.

Önskar bara att hon kan älska sig själv och göra val som är bra för henne.

Långt där inne under allt det svarta finns min lilla flicka som mår väldigt dåligt.

Som mamma står jag handfallen och ser hur allt rasar. Allt jag kan göra är att öppna min famn och vara beredd att torka tårar när allt en dag rämnar. För ingen orkar behålla en så stark mur under längre tid.

Jag måste tro att jag med kärlek kan vinna över det svarta. För visst vinner kärleken?