Åka buss själv

"A small step for someone else but

a gigantic for Magda."

Igår gjorde Magda något som hon tidigare inte klarat av. Ett stort steg mot att bli en självständig person. Ett steg bort från mamma och Maja.

Det kan tyckas för andra som löjligt att jag gläds åt att Magda åkte buss 15 kilometer utan sällskap av mig, Maja eller kompisar. Men den som tycker så har absolut ingen kunskap om hur npf-diagnoser fungerar. Ännu mindre hur flera överlappande diagnoser handikappar en ung tjej från att fungera i samhället.

Magda slutade tidigare än kompisarna och förra tisdagen fick jag hämta henne eftersom att åka buss själv inte var möjligt.

Hon är otrygg. 

- Tänk om busschauffören eller någon annan säger något jag inte förstår.

- Tänk om busskortet inte fungerar. 

- Tänk om någon sätter sig bredvid mig.

- Tänk om någon okänd tittar på mig.

- Tänk om jag glömmer trycka på avstigningsknappen.

- Tänk om jag gör något fel.

Att inte riktigt vara trygg i sig själv och att absolut inte lita på sin egen förmåga att se och tolka världen omkring bygger upp murar.

Vi tränade på att åka buss och tåg men Magda kom aldrig fram till stunden att betala för sin resa själv. Där blev osäkerheten för stor.

När hon nu började högstadiet får eleverna ett busskort som de bara behöver hålla fram mot apparaten.

-Men, du har sagt att jag ska stiga på bussen. Säga: Ett barn till XXX, tack.

- Ja, men med skolbusskortet räcker det att du håller fram. Du behöver inte säga något.

-Men, man måste säga vart man ska åka. Det har du sagt.

- Inte med skolbusskortet. Du håller bara fram det.

-Men!

Att inte förstå att olika situationer kräver olika lösningar är tufft.

Så tacksam över att vi bor i ett litet samhälle med bara en busslinje. En storstad med olika bussar att hålla ordning på hade krävt ännu mer av henne.

Många diskussioner och förklaringar varför och hur.

Igår var det dags att ta tjuren vid hornen.

Assistenten följde med Magda till busshållsplatsen. Höll henne sällskap tills bussen kom. Magda gick på och gissa om jag blev glad när hon kom gående på grusvägen hemma.

Hon hade med hjälp av hörlurarna i öronen lyckats undvika andra människor. Klarat av att åka buss själv. ja, inte ensam med busschauffören utan ensam utan sällskap.

Jag var så stolt över henne. Alla var så stolta över henne men stoltast var hon nog själv.

Detta är ett stort steg mot självständigheten.

Som mamma är jag oerhört glad över att kunna ta ett steg tillbaka. Jag är medveten om att det säkert kommer bakslag men just nu vill jag glädjas åt denna framgången.