Hur länge till?

Igår var en dag då jag verkligen undrade hur länge jag ska orka och tankarna fortsätter idag.

Efter en hel dag med massor av olika möten och "uppdrag" så körde jag trött och med en otroligt värkande kropp hem. Gjort för mycket men mådde psykiskt bra.

Hade fått så många okända människors uppmuntran att jag kände mig hur stark som helst.

Så här i efterhand funderar jag på om all den värmen som skickades till mig genom samtal och kommentarer av främlingar var ett sätt attt ge mig styrka inför det som väntade.

För när jag med millimeters avstånd från min 14-årings dotters ansikte står mot ögon som sprutar ut hat och en mun som utsöndrar det vidrigaste man kan få höra. Då försvann all min styrka. Hade jag stått på minuskonto hade jag nog inte klarat av den situationen.

Även om mitt sätt att stå upp för mig själv kanske inte var det bästa så visade jag att  nu räcker det.

Jag är trött på att ställa upp, hjälpa och kämpa för personer som bara tar och tar och tar.

Någonstans finns också jag.

Hela mitt liv och min tillvaro handlar om att se till min familjs behov. Visa hänsyn till min familjs svagheter. Men varför är det aldrig någon som visare hänsyn för mina svagheter? Varför finns inte jag och mina behov med i denna ekvationen som kallas för min familj?

Jag har kämpat så länge för att orka hålla ihop denna familjen men någon gång måste jag faaktiskt se till mig själv också.

Jag blir varken starkare eller friskare. Snarare är det så att pågrund av min familjesituation så blir jag allt sämre.

Försöker orka. Tar små genvägar och prioriterar bort. Men det jag plockar bort är ju saker som JAG tycker om.

När all ork går åt att städa i ordning hall, kök och vardagsrum varje dag finns ingen ork kvar till de andra rummen.

När all ork går åt till att handla och laga mat finns det inte styrka kvar att göra det där lilla extra. Det där roliga. Som att exprimentera, baka eller göra efterrätter.

När all ork går åt till att tvätta, hänga tvätt och vika tvätt så finns absolut ingen ork till att sätta sig vid symaskinen.

När smärtan i kroppen är så stark att jag måste palla upp kroppen med kuddar för att överhuvudtaget kunna ligga ner finns ingen kraft kvar för närhet med min man.

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte behöva plocka bort eftersom ingen annan ger. Jag ska inte behöva radera ut mig själv för att andra ska få leva.

Jag vet att Magdas utbrott berodde på att jag inte var hemma och såg till att hon tog medicinen. Att ingen annan heller såg till att hon tog medicinen.

- Hon är så stor att hon kan ta sin medicin själv, kommenterade gubben.

Säger han? Mannen som först efter 42-års ålder lärde sig stiga upp själv på morgnen och komma ihåg sin egen medicin.

Varför är det så lätt att kräva mer av andra än vad han kräver av sig själv? Om han har problem med olika saker och situationer så borde han ha förståelse för att barnen som delat han problematik också har svårt. Men, nej. Den förståelsen eller insikten finns inte.

Efter två dagar där Magda struntat i att ta eftermiddagsmedicinen och en dag med ingen medicin över huvudtaget så brast det för henne.

Ilskan och aggressionen som välde ur henne fanns det ingen hejd på.

Hon får mig att tänka på en vulkan som är på väg att få utbrott. Du kan kanske fördröja utbrottet något men du vet att för eller senare som kommer all den där varma och dödliga lavan att spruta upp.

För Magdas del handlade det om en så enkel och liten bagatell som ett par nyköpta byxor som var för små. Men i hennes ögon blev det till att hon var fet och sedan till att det var mitt fel eftersom det var jag som hade skickat iväg beställningen.

Situationen får mig att tänka på den gången vi skulle åka på semester och jag hade skrivit ut en vägbeskrivning från Eniro. En vägbeskrvining som inte överensstämde med verkligheten. Och vems fel var det enligt gubben att vi inte hittade?

Självklart var det mitt.

Varför?

För att jag hade skrivit ut kartan.

Jag hade varken börjat bygga om vägen, ritat kartan eller lagt upp kartan på Eniro. Men jag hade skrivit ut kartan. Alltså var det mitt fel.

Den gången slutade det med att jag kände hur sorgen och ilskan välde upp inuti mig. Varför sitter jag här i bilen och tillåter honom behandla mig så här? 

När man får höra hur vedervärdig och usel man är så spelar det ingen roll att man faktiskt vet att man inte är det som sägs. Du blir ändå sårad. Jag blir sårad.

Så mycket som jag lägger ner i min familj. Så mycket som jag ställer upp för dem och försöker göra för dem. Så mycket som jag "offrar" av mig själv för dem.

Kan inte påstå att motivationen till att försöka hålla ihop detta huset eller denna familjen är på topp just nu.