Jag är en kvinna, dotter, hustru, mamma, farmor och mormor som jonglerar för att få livet att fungera i en speciell och rörig familj. Välkommen in att ta del av min matlagning och vårt liv.
måndag 3 mars 2014
Må dåligt
Må dåligt kan kan göra på många sätt. Både fysiskt och psykiskt.
Visst har min familj haft sin beskärda del av influensor och förkylningar men i det stora hela har vi varit ganska friska, fysiskt sett.
Då tänker jag inte på våra fysiska krämpor eftersom de är permanenta. Tänkte mer på det här med halsfluss, virus och penicillin.
Sist penicillin kom innanför min dörr när Maja var liten bebis på knappt tre månader, 16 1/2 år sedan, och några bekantas barn fick kikhosta. Förebyggande fick Maja penicillin.
Efter det har ingen här ätit det. Visst har de haft både ont i hals och öron men med omsorg och vila har kroppen återhämtat sig själv. Det har aldrig gått så långt att de behövt uppsöka doktor och få medicin.
Däremot har familjen fått en ordentlig slev av den psykiska ohälsan. Och den är svårare att bota. Här kan du inte sova bort det onda. Det finns ingen medicin som magiskt trollar bort allt. Även om vissa tror så.
Med en psykisk ohälsa krävs det att du arbetar aktivt tillsammans med din eventuella medicinering. Det är ett samarbete mellan medicin och terapi. Ett arbete som inte alltid är så lätt att klara av.
Jag har idag två ungdomar som mår dåligt. Den ena har en mage i uppror och den andre har ett sinne i olag.
Magen kan jag mildra med blåbärssoppa och tröst om att det blir bättre men det trasiga sinnet är svårare att hjälpa.
Jag ligger bredvid i sängen. Jag kramar om. Jag ringer skolsköterska och ber om hjälp.
Försöker mitt bästa men möts av motstånd. Han är 19, han är myndig.
Men han är min lille gosse och han mår inte bra.
Under 15 år har jag sökt efter hjälp för att min son ska få må bra. I alla år har jag bett och efterfrågat. Oftast vänligt men ibland stampande.
Ringt hit och dit. Varit på möte här och där. Pratat, förklarat, beslutat och avvaktat. I långa loppet har det bara varit en transportsträcka som aldrig gett något konkret.
15 år har gått och han mår allt sämre. Känner mig maktlös. Känner mig rådvill.
Min högsta önskan är att alla mina barn ska må bra. Både fysiskt och psykiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar