Dilemma - plocka, plocka, plocka

Fullt normala saker på ett nattduksbord

Trots att jag har levt med personer med npf-diagnoser under så lång tid och tycker att jag har ganska bra förståelse för deras problematik ställs jag ständigt inför utmaningar. Denna utmaningen eller irritationen vet jag inte hur jag ska tackla. Går den att göra något åt med tanke på att ingen förändring har skett på 20 år? Är det någon idé att fortsätta "tjatet" eller ska jag helt enkelt ge upp?

Från det att barnen var små har jag lärt dem att plocka undan efter sig. Det hör nog till de flesta mammor (och pappors) mantra:

- Har du lekt färdigt? Plocka då undan efter dig.
- Innan du får gå ut/sova ska du plocka undan.

När de sedan blir ungdomar eskalerar det där. Någonstans har barndomens lärdom att plocka undan sina saker försvunnit och ungdomens (de flesta vad jag vet även om undantag givetvis finns) pinaler hamnar där ungdomen just för tillfället står.

- Häng upp dina kläder. Kasta inte bara jackan på golvet.
- Varför kan du inte slänga smutstvätten i tvättkorgen. Den står bredvid.
- Detta är ingen serviceinrättning. Plocka upp efter dig själv.

Jag har haft och har precis exakt det där.

Jag lärde mina barn att kasta skräp i papperskorgen men nu hittar jag det över hela huset. Jag lärde dem att städa undan efter sig, att hjälpa till, men nu bor de på hotell.

Varför tömma förra veckans jobbväska? Kanske blir resa i jobbet igen. 

Men detta inlägget skulle inte handla om barn och ungdomar. Det skulle handla om gubben. Gubben och hans oförmåga.

Det är inte lathet. Det vet jag. Det är inte elakhet. Det vet jag. Det är något helt annat. Det är en oförmåga. En okunskap kanske man kan säga.

Jag har försökt förklara att man plockar undan när man är klar. Jag har försökt underlätta för alla genom att organisera och namna lådor. Jag har skrivit, ritat och undervisat. Trots det slängs saker rakt fram. Mobilladdare ligger på golv och bänkar. Medicinen ligger på köksbordet eller på micron. Inte särskilt lyckat när det ofta kommer småbarn på besök.

Jag har verkligen försökt att lugnt och sakligt förklara att man plockar undan efter sig. Man lägger tillbaka saker där de ska vara. Jag har förklarat att anledningen är att man ska hitta sakerna när man ska ha dem nästa gång.

När man ska ha en skruvmejsel eller hammare ska man inte behöva springa genom hela huset, garaget och tomten för att hitta verktyget.

När man, som just nu, verkligen behöver en nagelklippare ska man inte behöva leta i veckor. Fattar inte hur en nagelklippare kan försvinna. En? Vi har faktiskt tre stycken men ingen finns i badrumshyllan där de ska vara.

Mina ansträngningar under 20 år har som du kanske förstår inte haft någon effekt alls.

Mina ord har ramlat till marken ohörda. Mina handlingar är osedda. Att jag har struntat i att plocka efter dem har bara resulterat i ett hem i mer kaos och så kan jag INTE leva. Visst, jag irriterar mig på gräsklipparen mitt på gräsmattan mitt i vintern. Verktygen som ligger ute och rostar sönder. Högarna med den rena tvätten som bara blir högre på soffan utan att ägaren tar hand om plaggen. Syns de inte?

Gissa var man sitter. Just det ovanpå tvätten eller knuffar undan den lite. 

Oftast går jag och plockar efter dem. Detta ständiga plockande och lägga tillbaka saker där de ska vara. Så man hittar dem igen. För när de ska ha något och inte hittar det där det ska vara skriks det och gapas. Konstigt nog är det alltid jag som ska veta var allt är. Men om laddaren till kameran inte ligger i lådan märkt med "Laddare" vet inte ens jag var den är.

Jag försöker få dem till att förstå även om jag talar till döva öron.

Igår kväll när jag vattnade blommorna upptäckte jag att gubben dagen innan suttit ute och läst tidningen. Efteråt hade han bara kastat den på träsoffan och nu fladdrade tidningsdelarna runt. Vid grillen låg rester från gårdagens grillning och fåglar/djur hade haft kul med skräpet. Den tomma grillkolpåsen var påväg in till grannen. Någon hade lämnat en halvdrucken aluminiumburk på bordet och getingarna hade party. Det stod ett glas och en tallrik vid trädgårdsmöblerna. Hans tröja som slängts över stolen hade under dagen blekts av solen.

Först tänkte jag som vanligt städa undan men sedan tänkte jag att detta var ett perfekt tillfälle till att lugn och sansad försöka få gubben att förstå.

- Du, igår läste du tidningen ute. Varför la du den inte i insamlingen när du var klar?
- Vad spelar det för roll?
- Men, den kan inte ligga ute och fladdra runt på tomten.
- Jag plockar undan den när jag känner för det.
- Sakerna efter grillningen då? Och allt det andra ute?
- Vad är det med dem?
- Efter man har ätit så plockar man undan efter sig, kastar skräpet i soporna och diskar sakerna.
- Det spelar väl ingen roll när jag gör det.
- Självklart spelar det roll. Förstår du inte varför man plockar undan?
- Nej, vad spelar det för roll? Jag gör det när jag känner för det. Du bara gnäller. Störs du så kan du ta hand om det själv.

Medan jag lugnt och sansat pratar med gubben vänder han ryggen åt mig och går in. In till sin tv.

Vad är det för mening med att försöka förklara när den man pratar till inte lyssnar, inte förstår eller kanske inte ens bryr sig?

Om man råkar spotta tandkräm på golvet så torkar man inte upp det. 

I natt låg jag och funderade. Hur ska jag göra? Jag har inte ork att plocka efter familjen i samma utsträckning som jag gjort tidigare. Hur ska jag få honom/dem att förstå? Eller ska jag ändra på mig? Ska jag strunta i att saker kastas överallt? Att köksbänken inte kan användas till matlagning. Att man inte kan sitta vid köksbordet och äta för alla saker. Att kläder ligger ute på gräsmattan i ur och skur.

Detta är en helt annan sak än att det är stökigt eftersom folk lever i en bostad. Sådant kan jag acceptera. Detta är något helt annat och jag kommer inte att klara av att leva i en soptipp.