Prinsessan på ärten

Jag förstår precis hur prinsessan på ärten kände sig när hon steg ur sängen efter sin mardrömsnatt. Jag vet exakt hur ont hon hade det.

Nu menar inte jag att jag haft en ärta i sängen. Jag menar inte heller att jag är en prinsessa.

Att ha en autoimmun bindvävssjukdom och fibromyalgi gör att jag så gott som hela tiden har ont. De värsta dagarna gör till och med det minsta lilla tryck på kroppen fruktansvärt ont.

Det är min kudde jag lägger huvudet på men mitt öra, min nacke och min axel känner det som om jag ligger på tegelstenar.

Jag ligger på ett bomullslakan som bildat små veck under natten men min hud känner det som om jag ligger på glas. Nattlinnets söm skaver in i kroppen likt ett rakblad.

Själva tyngden från min egen kropp när jag ligger på sidan skickar smärtsignaler till min ryggrad och hjärna.

När jag stiger upp och försiktig sätter fötterna i golvet är jag beredd på smärtan. Fotsulorna mot golvet gör fruktansvärt ont och skulle jag råka trampa på något, kanske så enkelt som en dammsugarsladd, kommer tårarna. Tänk då hur det känns att gå på en gårdsplan fylld med stenar.

När jag sedan står upp kommer smärtan i knä och höfter. Armarnas egen tyngd utmed mina sidor ger smärta i varenda led. Från fingrarna upp till axeln.

Varje rörelse under dagen gör ont. Allt jag tar mig för gör ont.

Att spänna sig i rädsla för nästa smärtvåg som ska komma farande genom kroppen gör bara saken värre. Det ger bara mer smärta i de spända musklerna.

För mig handlar det istället om att försöka slappna av. Jag försöker andas lugnt och vara mjuk. Hitta en ställning eller situation där det känns bättre. För ordet bra kan jag inte använda. Det är aldrig bra. Bara bättre.

Jag försöker koppla bort hjärnan från kroppen. Hur konstigt det än låter. Fylla tankarna med positiva känslor så den negativa smärtan inte får övertaget.

Det är ett tufft liv att leva med ständig smärta. Både fysiskt och psykiskt. Det tar oerhört att hela tiden vara som prinsessan på ärten.