Samvete

Jag har ett otroligt stort samvete. Det är väl bra när det gäller de flesta saker men ett samvete kan också vara negativt.

För jag har ett gigantiskt dåligt samvete över massas saker. Att jag inte orkar, att jag inte fixar.

Jag arbetar mycket på att acceptera situationen som den är men det känns vissa dagar som att ett steg fram drar med sig två bakåt.

Att jag mår dåligt över att jag en dag inte orkat något utan bara gått runt som en osalig ande. Velat massor, pillat lite  men inte gjort någon nytta. Känner mig som en skurk när gubben kommer hem från jobbet och jag inte ens har lyckats laga mat.

Visst inser jag att jag har en situation som jag inte själv kan påverka särskilt mycket. Har jag mycket värk en dag, är kroppen slutkörd eller sinnet tömt på grund av stress så kan jag inte göra allt det där jag vill/måste.

Varför får jag då dåligt samvete? För att man SKA göra rätt för sig. Man SKA.

Men alla de som inte kan av olika orsaker, inte ser jag ner på dem för att de inte kan. Jag kräver aldrig orealistiskt av andra men mig själv kräver jag mycket av.

Under alla dessa år som jag haft värk har jag innerst inne velat att doktorn skulle säga att jag inte alls var sjuk. Hur jag nu kan resonera så. Det betyder ju att jag inbillar mig min värk.

Efter det kom önskan om att att sjukvården hade en mirakeltablett som gjorde mig frisk. Något jag faktiskt har fått förklarat för mig att inte kommer att hända. Det finns inget som vården kan göra för att hjälpa mig. De kan lindra men aldrig ta bort min smärta. All värk går inte att ta bort. Det är en utopi.

Har insett att jag måste acceptera att det kommer att vara såhär. Sluta kämpa emot. Jag måste arbeta med mina krav på mig själv. För jag tror att de flesta andra inte alls har så höga krav på mig som jag själv har.

Men det är så otroligt svårt. Jag måste fråga mig själv vad som är viktigt i livet. Prioritera på vad jag ska lägga min kraft.

Ett stort steg var när jag faktiskt insåg att mycket av min ilska beror på att jag upplever mig själv som ett misslyckande. Att yttra orden. Att prata om ilskan och sorgen. Erkänna mig svag.

Detta, min inställning till situationen, är ingen quick fix och jag måste acceptera att det kommer bakslag. Att jag ramlar ner. Det viktiga är att jag fortsätter framåt.