Stortjuta

Insåg inte hur stressande dagen varit förrän jag började storgråta i bilen hem. Det är ingen bra bilkörning att gråta hejdlöst i ösregn.

Började dagen med att läsa Attention och dricka en kopp kaffe medan familjen ännu sov.

Hitta kraften till att orka med dagens samverkansmöte.

Det är påfrestande när jag vill men inte orkar. Idag hade jag också lovat och tagit på mig ansvaret för frukost och kaffe när deltagarna kom.

Det var ett mycket trevligt möte och vi tog lunch på Café Lu.

Jag beställde en vegetarisk matcrepes och kaffe. Det var riktigt gott men jag kunde inte äta.

När hon hämtade tallrikarna skämdes jag.

- Det var gott även om det inte ser ut så på tallriken, sa jag.
- Jag tänkte fråga om det var något fel på maten, replikerade servitrisen.
- Absolut inte. Det är bara mig det är fel på, svarar jag.

Mötet flöt sedan på under eftermiddagen. Vid några tillfällen kände jag hur det knöt sig i bröstet. Det är en konstig känsla. Påminner om när man svalt något som fastnat en bit ovanför innan magmunnen. Men jag fortsatte utan att lyssna på kroppen.

I slutet blev det väldigt stressigt då vi plötsligt hade 10 minuter på oss tills dörren låstes och larmet slogs på.

Ute på gatan sa vi adjö och jag hoppade in i bilen. Slår på mobilen och upptäcker att jag sökts av Max och Magda.

Avklarar samtal till dem och gubben innan jag kör hemåt.

Ute på motorvägen brister det och tårarna sprutar.

Det är otroligt så fysiskt utmattningssyndrom är.

Jag känner mig så otillräcklig, så värdelös. Att jag som tidigare haft koll på allt inte nu orkar känns fruktansvärt.

Hur ska jag hitta tillbaka till mig själv? Kommer jag hitta tillbaka? Eller måste jag lära mig att det nu är en annan Lotta som bor i min kropp? Och denna nya Lotta - kan jag lära mig älska henne istället för att motarbeta henne?

Nu håller jag kväll. Imorgon ska jag samla kraft för måndagens utbildning i Malmö.

Jag vill, jag vill, jag vill.