Upphittat bankkort

Igår kom Magda hem med ett bankkort hon hittat några tiotals meter från vårt hus.

-Mamma, vet du vem detta är, frågade hon mig.

Vi bor i ett litet samhälle och personens ovanliga efternamn klingade igenkännande.

Jag kände både mormor, faster och pappa till kortets ägare.

Namnet sa inte Magda något så jag letade upp ägaren i skolkatalogen. Då visste hon direkt.

Med lite detektivarbete hade jag telefonnummer till pappan.

Magda ville väldigt gärna ringa själv men vågade inte.

Pappan svarade inte och eftersom jag tänkte att det nog var bråttom att kortet kom tillrätta ringde jag mormorn som svarade.

På kvällen kom ägaren och hämtade kortet.

Både mormorn och pappan tackade flera gånger och var tacksamma över att någon ärlig hittat kortet.

Senare på kvällen kom Magda och berättade att ägaren kontaktat henne via sociala medier och tackat.

Jag kände mig så stolt över att Magda gjorde det rätta. Istället för att kasta eller bryta kortet kom hon direkt och gav det till mig.

Maja har också vid ett flertal tillfällen lämnat in saker och pengar som hon hittat på skola.

För mig som mamma känns det skönt att de respekterar andra människors ägodelar.

I eftermiddags knackade det på dörren och när jag öppnade stod bankkortets ägare utanför.

Självklart skulle Magda få hittelön. Jag insisterade på att det inte behövdes för det var så självklart att hjälpa till så att kortet kom till rätta men ägaren insisterade.

Magda tackade väldigt mycket och jag tror hon förstod hur ägaren kände sig när kortet kom tillrätta. Magda tappade själv sitt förra helgen och det hittades också av en vanlig själ.

Hon fick ingen hittelön istället fick hon kaffe och lite skitsnack. Något ska jag ge som tack men jag klurar på det än.

Ärlighet varar längst och gör att man sover gott om natten.