I onsdags var det dags för andra samtalet från bup med anledning av Magdas medicinering av Sertralin.
Avtalad tid närmade sig och jag gick nervöst omkring. Något försenad ringde så bup och undrade hur det gick med Magda.
Jag vräkte av mig allt. Precis allt som hänt de senaste 3-4 veckorna kom som ett rinnande vatten. Läkaren lyckades flika in lite frågor men under de 17 minuter som samtalet tog fick jag mycket sagt.
Allt, precis allt, som är en mammas värsta mardröm när det gäller sin tonårsdotter har hänt under denna korta tiden.
- Hon borde låsas in några år, försökte läkaren skämta.
Jag berättade om hur gamla vänner försvunnit, hur nya vänner lurats och svikit. Hur allt bara rasat. Hur skurna Magdas armar och ben är. Hur hon pendlar i humör men mest är aggressiv och ledsen. Att skolan berättar om F-varning i svenska, engelska, matematik, so-ämnen mfl trots insatser. Missförstånd, okunskap och impulsivitet.
- Maja brukar göra mig vansinnig med sitt analyserande hit och dit i alla frågor. Men Magda, hon tänker inte alls.
- Hade du tänkt fixa detta själv? undrade läkaren.
Kände hur ilskan började bubbla i mig.
- Själv? Nej! Jag har under alla år bett om hjälp men inte fått gehör.
Plötsligt fick läkaren mycket bråttom. Hon var tvungen att gå vidare i sin telefonlista eftersom hon skulle hålla helg och åka bort. ( Vad har jag med det att gör?)
Hon bestämde snabbt att vi omedelbart skulle sluta ge Magda Sertralin. Jag ifrågasatte eftersom jag hört att man var tvungen att trappa av men hon avfärdade och sa att det bara var att sluta. Därefter var samtalet över.
Varför känner jag det återigen som om jag blir avfärdad?
Så jag förklarade för Magda vad läkaren sagt och jag fick en djup suck tillbaka. Även om det varit otroligt jobbigt den senaste tiden har nog Magda precis som jag hoppats att medicinen skulle hjälpa. Jag förväntade mig att det skulle bli rörigt precis som den senaste tiden varit. Men den tid som varit sedan dess har varit ett rent helvete. Det var precis som om Magdas impulsivitet ökats med 300%.
Igår sov hon större delen av dagen. Hon var vaken under korta perioder men hade inte ork till mycket. Det var som hon hennes kropp och knopp varit påslagen under en lång tid och nu fanns inte ork längre. Hon behövde vila. Idag verkar hon vara på banan igen men hon är extremt aggressiv. Hoppas att det är medicinen som är på väg ur hennes kropp. Hoppas att hennes extrema riskbeteende ska försvinna. Visst, hon är tonåring och alla ungdomar är olika. Även om inte någon av hennes tre äldre syskon varit i närheten av hennes agerande så kan jag förstå att frigörelsen från föräldrar måste ske och hennes sökande efter sin egen identitet måste få ta tid. Det kanske är enkelt. Hon brås säkert på sin pappa som försatte sig i mängder av situationer som han inte kunde klara av.
Som förälder vill man bara skydda sitt barn. Förhindra att hemska saker inträffar. Jag vill bara svepa in henne i bubbelplast och låsa in henne i ett rymningssäkert, gallerförsett rum. Men jag vet att det inte kommer att hjälpa henne. Den dagen som låsen öppnas och bubbelplasten plockas bort kommer hennes frigörelseförsök att inträffa.
Det enda jag kan göra är att förekomma, informera och stödja. Oavsett om Magda sparkar och skriker kommer jag att fortsätta vara den jobbiga mamman. Allt jag gör är för att Magda ska må bra. Allt jag gör görs av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar