Sågad vid fotknölarna

Självförtroendet som var på topp igår har sågats vid fotknölarna.

Jag som trodde att jag kanske hade en chans en liten ynka chans till det där jobbet som jag skickat in ansökning till misströstar.

Varför skulle de välja mig när det finns så många andra intressanta människor? Vem är jag att tro att jag har en chans?

Det är gubbens negativa kommenterar som påverkar mig:

 - Du inser väl att alla de andra som sökt också anser sig vara perfekta för jobbet?
- Det är många hundra som söker och varför ska de välja dig?
- Hoppas inte för mycket.
- Det fattar du väl att jobbet gått till en kompis. Det är så det funkar.

Hans negativism smittar av sig på mig som ett mörkt, kallt, fuktigt och möglat täcke.

Så vem skulle vilja anställa mig? Varför skulle de ens välja att öppna min ansökan?

Nej, usch! Bort! Stick mörka tankar. Jag vill inte vara så negativ. Det är inte jag. Jag är positiv.

Jag vill tro att jag har en chans och skulle fallet vara så att de inte vill ha just mig så är det deras förlust och livet går vidare. Det kommer andra chanser. Det kommer nya möjligheter.

Men just nu vill jag tro att jag har en lika stor chans som alla andra. Nej, jag har en större chans än alla andra eftersom jag är bäst.

BÄST!!!!