Så typiskt

Här ligger jag och gråter som en annan fjant. Klarade precis av att sätta mig upp i sängen men det behövdes en hel del kraft.

Idag känner jag för att ta till hela arsenalen av fula ord men låter istället tårarna falla.

Så arg, så ledsen och så besviken.

Max kom upp med kaffe åt mig och tittar på mig när jag försöker kravla upp i sittande ställning.

- Har du så ont?

Han räcker mig kaffekoppen och jag vet inte först om jag ska våga ta emot den. Armen känns inte som om den kommer att orka. Känner inte för att behöva ligga i kaffeluktande och våta sängkläder.

Chansade och armen orkade. En stund. Precis så länge att jag kunde stödja koppen mot kroppen och avlasta armen.

Han lägger mobiltelefonen på min mage och räcker mig boken jag läser.

- Nej, tack, svarar jag och Max tittar frågande på mig.
- Jag orkar inte hålla i boken. Den är för tung.

Visst låter det otroligt.

Jag orkar knappt hålla i kaffekoppen och jag låter bli att läsa eftersom jag inte orkar hålla i boken.

Hade tänkt åka till affären tidigt för att slippa alla de som ska fira nyår men det kan jag, som ungarna säger, fetglömma.

Hoppas jag orkar ur sängen.

Det får bli mitt mål idag. Orka ur sängen och orka få på mig kläder.

Allt, precis allt, mer jag orkar förutom det är en otrolig bonus.

Tur att jag inte jobbar ikväll.