Hela dagen har jag använt kryckan som stöd när jag gått men när jag nu på kvällen skulle köra för att hämta Magda ställde jag den. Jag resonerade som så att det bara var en kort bit till bilen och kryckan fick stå kvar inne.
Det gick bra fram till bilen men när jag öppnade dörren och lutade mig fram för att sätta mig tappade jag balansen och föll. Hann inte lyfta benen och ta ett steg fram eller att få upp armarna utan jag slog huvudet rakt i dörrkarmen.
Medan stjärnorna snurrade runt huvudet lyckades jag sätta mig i sätet och vänta ut smärtan.
Tänk att man kan vara så dum. Varför ställde jag kryckan?
Bulan i hårfästet kom direkt och tårarna rann.
Så patetisk.
Det ser inte mycket ut för världen. Lite rött och lite svullet men inte hela världen.
Även om det fortfarande gör ont tror jag att det mest var det där egot som fick sig en törn. Att inte kunna stå på benen. Att inte kunna lita på sin egen kropp.
Tur det gick som det gick. Kunde blivit mycket värre.
Känns ynkligt med min bula i pannan när en av mina "diagnossystrar" ligger på intensiven med blödningar i hjärnan.
Denna sjukdomen är ett skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar