Den 14 maj har jag och gubben 20-årig bröllopsdag. Alla andra år har jag överraskat gubben med presenter, tårta eller middagar. Till och med resa/utfärd har det blivit. Weekend i Prag och ifjol fick han biljetter till Jeff Dunham och några dagar i Stockholm.
Förra året sa jag att nu tänkte jag inte hitta på något mer. Det är upp till honom om han vill fira vår bröllopsdag. Annars struntar vi i det. Jag blir bara ledsen när han inte visar något intresse.
Han sa och säger att han visst bryr sig och att han visst är intresserad men att det inte ligger för honom att köpa presenter eller hitta på saker. Han visar sin uppskattning genom att han stannar kvar. Hade han inte brytt sig så hade han flyttat.
Det tycker jag är ett väldigt dåligt resonemang. Man kan stanna kvar av den enkla anledningen att det är bekvämt och att man inte orkar flytta. Anser inte att det är ett sätt att visa sin uppskattning. Och alla behöver få uppskattning och uppmuntran.
Bröllopsdag är det enda jag firar. Firar varken jul eller födelsedag. Inte Alla hjärtansdag, morsdag eller namnsdag.
Så i år har jag inte planerat något. Istället har jag avbokat. Skulle egentligen åkt till Kista för NPF-forum men avböjde erbjudande om resa, hotell och forum. Tackade nej för kanske, kanske gubben hade planerat något.
Vad händer?
Jo, gubben blir ivägskickad på jobb. Kommer tidigast hem på torsdag.
Visst är det typiskt. Men ganska lyckat ur gubbens synvinkel. Han hade inte planerat något och blev så att säga - saved by the bell.
Det sista gubben sa när han gick var:
- Jag ringer på onsdag morgon och gratulerar på bröllopsdag. Om jag kommer ihåg det.
Äsch! Vad spelar det för roll egentligen. Vi är lika mycket gifta oavsett om vi firar dagen eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar