Besviken

Så otroligt besviken på mig själv. Men jag klarade inte av det.

Idag hade jag planerat gå på konstutställning. Konstnärens fru hade personligen bjudit in oss för flera veckor sedan.

- Vi bjuder på kaffe också, sa hon med världens störst leende. Fina Anne, denna varma och fantastiska kvinna som bakar goda bullar.

Jag gjorde mig i ordning, målade till och med ögonen med lite mascara. Inte ofta det händer.

Eftersom Magda skulle köras till pojkvännen kom jag och Maja med bilen till utställningen.

När vi närmade oss såg vi många bilar och i takt med att vi kom närmare ökade min puls. Väl framme såg jag alla människor och paniken fick mig att gråta.

- Mamma! Vi behöver inte stanna om du inte vill, säger Maja försiktigt.

Jag andas allt häftigare och försöker hitta mig själv medan jag vänder bilen.

Hjärtat bultar i kroppen på mig och det susar i öronen. Huvudvärken som varit min ständige följeslagare några dagar slår allt hårdare i pannan.

Jag klarar inte av att stanna bilen. Jag fixar det inte. Mascaran lämnar ränder i ansiktet.

- Mamma! Vad är det? Varför är du ledsen? Du är inte folkskygg. När blev du det? frågar en orolig Maja.

Jag kan inte svara henne. Jag kan inte eftersom jag inte själv vet. Aldrig att jag reagerat så här. Jag som vill och med stått på scen och talat.

Detta är inte jag. Känner inte igen mig. Så besviken på mig själv. Besviken och tömd på all energi.