Efter halva morgonpromenaden är jag helt slut. Svarta prickar grumlar min blick men jag fortsätter framåt.
Helt färdig och dagen har bara börjat.
- Tänk på dig själv.
- Dra i nödbromsen.
- Du måste ta hand om dig själv.
Ja, ja, ja! Hur ska det gå till? Hur ska det fungera när ingen runtomkring inser att jag bryter ihop?
Jag förklarar, jag berättar, jag gråter, jag bönar och ber. Jag till och med skriker och gormar. Men ingen lyssnar.
Klockan 5 ringer klockan för dagen. Se till så att tjejerna vaknar, får frukost och medicin. Påminner om väskor och dess innehåll. Kontrollerar schema och planering. Håller mig undan medan gubben tar hand om sig själv. Påminner Magda om att det är dags att gå.
- Var är gympaväskan?
- Hinner inte, säger hon halvvägs utanför dörren.
Vad gör det för nytta att jag påminner, schemalägger osv när det sedan inte utförs? När förmågan från uppmaning till handling inte finns.
Ska jag packa väskan? Jag, som får höra att jag daltar för mycket.
Ska jag stå bredvid och se hur betyget försvinner? Bara för att hon saknar förmågan till handling? Hade jag gjort så om det handlade om en annan funktionsnedsättning?
Maja kissar Wille innan hon går. Jag tar runda med Rex.
Helt slut.
Nu väntar 1,5 mil körning för att hämta Max, 3 mil för att köra honom till tandläkaren. 1,5 mil till för att lämna honom och sedan 4 mil komma till sjukhuset där jag har tid.
Hur? Hur ska jag klara det? Hur ska jag sedan orka allt annat som krävs av mig?
Jag kör på trots prickar framför ögonen. Trots en kropp som värker vid varje rörelse. Trots tryck i bröstet och en känsla av hopplöshet.
En stilla fundering, bara, från en som läser men som aldrig kommenterat.
SvaraRaderaOm du fortsätter som du gör nu, kommer förmodligen kroppen säga ifrån helt snart. Då kommer du inte finnas i bakgrunden för att fånga upp och hjälpa familjen när de behöver. Hur krasst det än låter måste du nog låta dem klara sig själva ett par dagar för att de ska se hur mycket du gör för dem. Det kommer inte betyget ta skada av.
Åk bort ett par dagar och vila upp dig! Om inte du tar hand om dig, kommer tydligen ingen annan göra det heller. Om du ska orka finnas för din familj måste du visa dem hur mycket du gör för dem.
Tack för din omtanke.
RaderaJag har insett att det måste bli en förändring. Först för min egen skull men i förlängning också familjen.
Din idé har jag både gjort tidigare och tänkt på att göra igen.
Jag tror inte att enbart någon dag räcker för att lösa allt. Det är för kort tid för att "kossan ska saknas". Kanske kan det bli en tankeställare men jag tror inte den blir långvarig.
Undrar faktiskt om det hade hjälpt att lyfta ur mig från familjen ens under en längre period. Tror problemen är för djupt rotade.
Hade också oroat mig över hur det gick hemma. Tänkt på allt som har staplats på hög i väntan på att jag kommer hem.
Ska jag kunna koppla bort måste jag veta att allt fungerar.
Jag kan bara förändra mig själv och jag måste börja tänka på mig själv. Kanske blir det en egotripp. Om ekonomin tillåter.