Egenvärde

Igår pratade jag och kuratorn om egenvärde. Vi kom in på det då jag berättade att jag mådde så dåligt och hade så dåligt samvete över att jag sagt nej till att hjälpa min bror med att sy ett nytt båtkapell. Men jag insåg att det inte var möjligt för mig att kunna göra detta. Det var som ett tungt täcke som tryckte ner mig. Jag bävade för att säga till honom.

- Hur kände du dig innan du sa till honom?

Jag funderade en stund.

- Många känslor. Men mest misslyckande, otillräcklighet och sorg. Ilska över att inte orka.
- När du sa till honom?
- Ont i bröstet. Svårt att andas. Ångest. Panik.

Samtidigt som jag säger det känner jag samma saker igen. Tårarna kommer.

- Hur kändes det efteråt?
- Lättad men fortfarande misslyckad, otillräcklig och arg.
- Om du hade en väninna som varit i precis samma situation och som berättat att hon hade sagt nej till något hon inte orkat. Vad hade du gjort då?

Svaret kom snabbt. För jag vet precis vad jag gör och känner i den situationen.

- Kramat om henne och sagt att hon var fantastisk som tänkte på sig själv.

- Men Lotta! Är inte du också värd den där kramen?

Det är mycket som kommer upp när vi sitter och pratar. Sakta poppar insikter fram om varför jag är som jag är. Varför jag gör som jag gör.

Storasyster, enda dottern, duktig, kvinna, hustru, mamma, omtänksam. Sökande efter att få höra till och synas. Viljan att bli bekräftad och att duga.

Det är en process. Inget enkelt arbete alls.