Som mamma blir jag lite orolig när dottern tittar på utbildningar så långt bort som Luleå. Lite räcker inte och orolig är inte det rätta ordet. Livrädd! Framtiden skrämmer mig.
Idag är jag hennes stora stöd för att klara vardagen. Hur ska det gå om hon finns i andra änden av vårt land?
Har jag gjort tillräckligt för att vingarna ska bära henne? Är grunden stabilt lagd?
Är hon redo? Är jag redo?
Hoppas, om det nu blir verklighet, att det blir en mognad för oss båda. Hon måste få följa sin dröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar