Inte jag - ilska

Det är otäckt när man plötsligt upptäcker sidor hos sig själv som man inte känner igen. När man reagerar med känslan:

"Men detta är inte jag."

Den känslan får jag allt oftare och det känns jobbigt. 

Jag har stått på scen och pratat inför hundratals människor. Jag har gjort bort mig i folksamlingar och varit gruppens "clown". Aldrig följt strömmen utan alltid varit mig själv.

"Gått först in i lejonkulan utan att veta vad som väntat i mörkret".

Jag har aldrig skämts för vem jag är eller vad jag gör. Tills nu. 

Idag upptäcker jag att jag får hjärtklappning av att jag ställs inför en ny situation. Jag vågar inte säga min mening utan sitter tyst och låter andra bestämma. Oron i min kropp får mig att överväga en u-sväng på motorvägen bara för att slippa möta nya människor på en okänd plats. 

Vem är du som beslagtagit min kropp? Vem är du som leker med min hjärna?

Ibland vinner denna ångest men oftast slår ilskan till.

Jag som inte är och aldrig har varit en arg person drivs nu fram av ilskan.

När oron får mig att vilja vända på motorvägen fyller ilskan mig och tvingar mig att köra till slutmålet. 

Illamåendet väller upp när jag närmar mig platsen för ett möte med en okänd person. Oron av att inte veta vad som händer. Vem jag ska träffa. Vad som ska sägas. 

Ilskan tvingar mig fram. 

Jag vägrar låta mig styras av paniken och oron. Jag vägrar acceptera denna "sociala ångest." 

Efteråt är sinnet tömt och kroppen helt slut. Att drivas fram av ren ilska är uttröttande. Utmattande.

Kanske är det bra att utnyttja kraften i ilskan. Så länge jag inte fastnar i denna, egentligen, negativa känsla.

Kanske är det fel och i förlängningen farligt att låta mig styras av denna primitiv kraft.

Men jag vill bara vara mig själv igen. Vara gamla Lotta. 

Jag saknar henne.