Gubben och tjejerna gav sig av för att plocka fläderblommor. Gubben trodde de var överblommade men Maja gav sig inte. Det skulle göras saft i år också.
När de kom hem hade de över 300 blomklasar med sig. Så det blev trippelsats jämfört med förra året.
När gubben kokat vatten och rört ihop socker och citroner så gjorde han en sallad med salami. En söt fransksenaps dressing till var verkligen perfekt till.
Magda hade ett utbrott nu under tidig kväll. Hon kunde inte riktigt förklara men hon ville att jag skulle ta bort det hon ser.
- Allt tar slut, mamma. Jag vill inte dö. Det är som en bok. När man läst färdigt så finns det inte mer.
Efter en halvtimme lyckades jag få henne att andas lugnt och jag förklarade för henne att den typen av tankar har många människor. Att det är en del av att bli vuxen. Att man måste hitta något som man själv tror på. Och sedan berättade jag för henne om vad jag tror händer när vi dör. Att ingen vill dö. Att ingen vill att de man älskar ska dö men att livet faktiskt är så.
Hennes hysteriska utbrott gjorde mig upprörd. Hon satt och slog sig själv i huvudet. Hon bankade sitt huvud i bordet. Tårarna sprutade ur hennes ögon.
- Ta bort det jag ser. Ta bort det jag känner. Mamma, mamma, mamma.
Jag håller henne i min famn och försöker trösta.
Efteråt är hon helt slut. Ligger i mitt knä och jag smeker hennes hår.
Det gör mig ont att min dotter mår så dåligt. Men hon måste gå igenom olika saker och jag kan inte skydda henne för världen.
- Det är svårt för dig gumman. Det kanske är jobbiga tankar och känslor och du kanske inte förstår vad du tänker och känner.
Hon nickar och jag känner hur hon slappnar av.
Nu har hon lugnat ner sig. Allt verkar precis som vanligt. Det gjorde mig så glad att hon kom till mig med sina känslor. Att hon satte eller försökte sätta ord på dem. Att hon inte vände det mot sig själv och skadade sig själv. Ett stort framsteg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar