söndag 15 juli 2012

Mamma vill skydda

Barnen växer upp. De utsätter sig för faror som man helst vill skydda dem ifrån. Men det handlar också om en frigörelse och att växa upp.

Max har en kompis som precis fått körkort och han kör som så många andra killar som en ..... galning.

Igår var Max ute och åkte med honom och gubben låg i sängen och gapade.

Han gör så. Han skriker och gapar på mig att jag inte bryr mig om mina barn eftersom jag inte såg till att Max inte åkte runt med kompisen.

- Jag kan inte hindra honom. Jag kan bara informera och hoppas att Max lyssnar. Att han inte utsätter sig för faror utan ber kompisen stanna och hoppar ur bilen om det urartar sig.

Gubben har varit vild. Han har gjort och råkat ut för saker som så här efteråt ger mig kalla kårar över ryggen. Jag är glad att han klarat sig undan så lindrigt som han har gjort. Så han vet vad han talar om.

Han har åkt med en kille med nytt körkort där resan slutade med att bilen totalkvaddades runt ett träd.

Det var den händelsen han hade när han igår låg och lyssnade till hur grabbarna sladdade och brände gummi i byn.

Stackars Max fick skämmas när hans mamma ringer till honom flera gånger och ber honom komma hem.

Han skrattade åt mig när jag sa att pappa var orolig för att något skulle hända dem.

- Vad skulle hända?

Han är en ung kille som anser sig själv vara odödlig. Så är det. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Ungdomars hjärna är inte utvecklad och de har svårare att se resultatet av sina handlingar. Som vuxen har man erfarenhet av sina handlingar under livet och dem spelar det ingen roll att man försöker berätta för barnen. De kan lyssna men erfarenheten måste de själva få.

Man vill skydda sina barn. Man vill bära omkring dem i sin famn genom livet och skydda dem mot allt som kan såra dem eller skada dem. Men livet är inte så. Livet måste innehålla lite svåra delar för att man ska växa och komma vidare som människa. Man måste få egna erfarenheter och lärdomar.

Hur mycket man än vill så kan man inte ständigt vakta sina barn som en hök. Är olyckan framme så är den.

Tänker på familjen i Danmark som förlorat sina tre flickor i en tragisk olycka i familjens lada. En olycka som faktiskt kunde hänt vem som helst. Hur många är vi inte som har lekt i hö?

Visst kan man önska att man hade gjort på ett annat sätt. Visst kan man anklaga sig själv när det händer hemska saker. Men det går inte att dra tillbaka klockan. Saker, ord, händelser kan aldrig bli ogjorda.

Jag tror inte på straff. Jag tror inte på ödet. Jag tror inte på att allt har en mening. Jag tror inte på att "Hon var för god så Gud plockade hem henne till himlen".

Jag tror att saker inträffar ibland pågrund av orsak och verkan men ibland bara att att de inträffar. Man är på fel plats av en tillfällighet. Sedan spelar det ingen roll om man är ond eller god.

Man måste få lov att leva. Det går inte att ständigt oroa sig över att hemska saker ska inträffa. Då lever man inte. Visst inte ska man kasta sig ut i situationer som kan resultera i problem men man måste våga leva.

Jag hoppas att Max lyssnade. Jag hoppas att hans kompisar lyssnade. Att de kanske blev påverkade av att en vuxen visade sin oro.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar