Känslan
kom till mig mitt i ett myller av människor. Alla dessa runt mig men
inte en enda som var där för just mig.
Vad är det som har gjort
att jag inte har någon att ringa bara för att prata bort en stund?
Varför har inte jag någon att ta ett glas vin med eller gå på bio
med?
I dagens samhälle med bloggar och
facebook så luras man, nej jag, att tro att jag har vänner runt omkring mig.
Men vem är verkligen min vän?
Jag har haft några som jag har kallat
för vänner. Några jag trodde var mina vänner. Men de visade sig
vara något helt annat.
Är det därför som jag inte släpper
in någon? Alltså ända in. Rädslan att bli sårad igen?
Gubben säger att det är hans fel.
Hans och barnens fel. Att folk inte orkar med oss. Att vi är
jobbiga.
Men jag försöker vara en god vän.
Jag ställer alltid upp. Jag bjuder på mig själv. Jag öppnar mig.
Jag har ett gott öra och för aldrig några viskade ord vidare. Jag
dömmer ingen för deras religion, politiska åsikt, sexuella
läggning eller funktionsnedsättning.
Ändå känner jag mig ensam.
När jag funderar på vem jag skulle
ringa till om något roligt händer. Om jag funderar på vem jag
skulle ringa om något sorgligt händer.
Då blir svaret: Gubben.
Jag har ingen annan som jag känner att
jag kan dela med mig av precis allt. Någon som jag vet orkar lyssna.
Och framför allt någon som verkligen bryr sig.
Det är konstigt.
Vad gör jag för
fel?
Vad du gör fel? Du tänker fel, det är allt! Min älskade syster ser sig som din vän. Hon traggar gärna med dig, hon dricker inte så gärna vin men tar gärna en cider om du tar vin, hon orkar med dig och din familj! Hon tycker om er och Anders också.
SvaraRaderaDu får gärna ringa mig, jag är gärna din vän och jag dricker gärna vin. Men jag är historiens sämsta vän just nu för jag hat inte riktigt tid eller ork att vårda mina väntelationer och det sörjer jag.
Lotta, min fina bonussyster, det är inget fel på dig! Inte heller något fel på din familj! Ni är fina, allihopa!
Kram & kärlek
Tack kära Emma.
RaderaLivet är en berg och dal bana. Ibland mår man sämre. Ensamheten gör mig inte så mycket när jag mår bra. Det är skönt att vara ensam ibland när det är så mycket energi runt familjen. Det är skönt sitta ensam med en bok och kaffe på ett fik. Gå en runda med kameran.
Men de dagar då jag själv mår sämre. När värken gör mig deprimerad då kommer sådana tankar.
Kramar
Hej
SvaraRaderaVäldigt bra skrivet, du är inte ensam om att känna så.
Tack, det är nog så att många människor är riktigt ensamma. Saknar den där äkta nära vännen.
RaderaIbland funderar jag på vilka som hade saknat mig om jag plötsligt ramlade av jorden. Förutom familjen och jobbet då. Jag hade kunnat legat länge i skogen med ett avbrutet ben innan någon saknade mig. Räkningarna och tidningarna hade svämmat över i brevlådan och då kanske någon skulle reagera.
Låter det konstigt? Helt galet? Är det friskt att tänka så eller? Vad är det jag går igenom? Försenad trettioårskris?
Känner igen mig i det du skriver... håller med den Anonyme ovan, bra skrivet.
SvaraRaderaKram
Radera