- Hur känner du att du har fel dos?
- Mitt problem är att jag mår toppen utan levaxin men sämre med, svara jag.
Hon tittar frågande på mig och jag förklarar snabbt hela historien om hur jag slutade ta levaxin för jag mådde så dåligt och tilslut mådde toppen trots att proverna visade att jag skulle må väldigt, väldigt dåligt.
När jag begär ut Magdas strattera förklarade jag att hon skulle ha den lägre dosen eftersom hon reagerat kraftigt på den högre.
Damen blev så intresserad och ställde massor av frågor. Vi pratade så länge att jag började få dåligt samvete eftersom det satt fler kunder och väntade. Men hon var uppriktigt intresserad av adhd, medicineringen och vardagen.
- Jag säger det Herregud alltså! Men det syns inte på dig. Du måste ha det fruktansvärt jobbigt.
Jag? Ha det jobbigt? Men det är inte jag som har adhd. Jag blir alltid lika paff av den reaktionen hos folk. Visst är det jobbigt att vara mamma och hustru i denna situationen men på något konstigt sätt så vänjer man sig vid det där konstiga livet. Det är högre volym, det är rörigare och mycket galnare än i andra familjer. Men, det är min familj. Allt är inte bara jobbigt. Det finns bra stunder också.
Att ha npf är inte bara stim och stoj. Det finns positiva saker också. Det är bara det att de där negativa är de som oftast kommer i fokus. De tar sådan tid att lösa så ofta har man sällan tid till att fokusera på det som faktiskt är bra. Det tycker jag är oerhört synd.
Det berättas oftare om hur jobbiga barnen är. Att de stimmar, stojar och inte lyder. Mer sällan syns den kreativa, energifyllda ”jävlar-anama”-sidan. Om du bara brinner för något så kan du jobba bara den. Hur den impulsiva sidan kan göra att man hoppar på saker som andra kanske skulle tvekat över. Sättet att se "outside the box".
Borde bli bättre på det där att framhäva det bra. Fram med mer positiva sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar