Max fick fart när vi kom hem. Rummet dammsögs och golvet torkades. Möbler flyttades runt. Det mättes på sängens nya plats och visst får den bredare sängen vi tittade på plats.
Max kompis Emil kom och vi hjälptes åt att skruva ihop skrivbord och kontorsstol.
Max fick en dyrare stol än planerat eftersom han fyller 18 på söndag och gubben inte köpt någon present.
Till slut orkade vi inte skruva mer och letar efter gubbens skruvdragare. Mina hittar vi men utan bets. Suck!!
Killarna gav upp och åkte iväg. Jag lyckades få ihop allt.
Sedan kommer gubben hem och allt vändes.
Ibland undrar jag om han vill starta liv för inte kan man vara så tank/taktlös som han är. Inte ens om man har adhd.
Gnäll och skäll.
Jag förstår att han känner sig stressad på jobbet. Att han mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Men inte kan han må bättre av att få andra må sämre.
När jag berättar att Maja städat och varit duktig tar han ner henne direkt eftersom hon inte tvättat.
Max kritiseras för att han inte gjorde klart.
Alla fick vi släng av sleven.
När han anklagar mig för att vara utstuderad får jag nog och går.
Maja bryter ihop och gråter. Hon hade sagt att han var världens sämsta pappa och nu kom ångesten och katastroftankar.
-Tänk om han blir arg på mig.
- Det måste du acceptera. Om du får bli arg på honom så måste han få bli arg på dig.
Efter en stund får jag henne att prata med sin pappa om sina känslor.
Och allt var missförstånd, ord i vredesmod och utan tanke. Trötthet och frustration.
Vi är en knäpp dysfunktionell familj men i slutändan vinner kärleken vi känner för varandra.
Alla är inte starka alltid men någon är alltid lite starkare än den svagaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar