är ett bra talesätt där tanken bakom är att inte hjälper det att gråta över mjölken. Inte blir den mindre utspilld för att jag gråter.
Det som har hänt har hänt.
Men idag grät jag, inte över utspilld mjölk utan, över bränd mjölk.
Jag slängde vispen i grytan, satte mig på kökssoffan, slog händerna för ansiktet och grät.
I det läget kände jag mig usel. Världens sämsta hustru och mamma.
Klarade inte ens av att koka en ostsås.
Att gubben reste sig från fåtöljen och övergav tv:n kändes hemskt. Jag har så svårt att be honom om hjälp för han är obetänksam och sårar mig med sina ord:
-Klarar du inte det?
-Vad är det för jobbigt med en sådan enkel sak?
Eller som gången när jag frågade om han kunde dela min mat för jag orkade inte använda högerarmen.
-Ska jag behöva dela maten som till en liten bebis?
Jag svarade inte utan åt så gott jag kunde med en arm.
Varje sådan gång. Varje dum kommentar får mig att känna mig mer värdelös.
Det är nog inte alls hans mening men orden kommer ut så och de hugger djupt i mitt hjärta.
Jag försöker kämpa. Jag vill ju orka/kunna själv men ibland går det inte. Då bränner jag ostsåsen och får skrubba grytan ren. Och har du någon gång bränt en gryta med ostsås vet du hur svårt den kan vara att få ren. Hur mycket man kan få kämpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar