Tonårsförälder

"Små barn - små bekymmer. 

Stora barn - stora bekymmer."

Den dagen du blir tonårsförälder så inser du att allt det där jobbiga som var när barnen var små bara var en vindpust mot vad det innebär att vara tonårsförälder.

Du ställs helt plötsligt inför ett barn, förlåt ung vuxen, som inte bara anser sig veta bättre än du utan också är också en mästare på att argumentera för sin sak och dupera dig med:

- Men, XXX får ju.

Och fungerar inte argumenten så gäller det att skrika högst och slå hårdast i dörren. Gärna lägga till:

- Ni är världens sämsta föräldrar.
- Ni förstör mitt liv.
- Vad jag hatar er.
- Jag hatar dig mamma.

Jag har och haft mina duster med Max och Maja men den som ger mig gråa hårstrå är Magda.

Det är en oerhört svår balansgång det där med att släppa taget. Visst vill vi släppa taget och låta dem uppleva livet men hur mycket ska man släppa åt gången?

När det är en unge som är otroligt impulsiv och som har väldigt svårt att inse att handlande har konsekvenser så vill man hålla lite hårdare.

Ända sedan bup bytte ut hennes medicin mot Strattera så har hon antigen legat i sängen och sovit bort dagarna eller varit som en Duracellkanin och "ränt på byn".

Det är precis som om det inte finns någon medelväg.

Är ju van vid sedan tidigare att dessa diagnoserna har inneburit väldigt mycket On-knapp och väldigt lite Off-knapp. Men detta är precis som om vi har en Magda helt utan medicin.

Att ha en NPF-diagnos innebär också att man vissa avseenden är flera år yngre än sina jämnåriga kamrater. Det handlar inte om intellekt utan om att denna problematiken sitter i pannloben och vårt "sunda förnuft" sitter i just detta området.

Ett annat problem jag har är att jag har så svårt att säga nej till Magda. Efter att i all år knuffat och kämpat för att få henne att våga och klara saker själv är det nu svårt att säga nej när hon själv springer.

Men hon kanske inte borde springa så fort eller åt just det där hållet.

Hur många misstag ska man låta sitt barn göra? Hur mycket ska man stå bredvid och se på när de skrapar sina knän?

Fick på skämt frågan av en mamma om det fanns möjlighet att låsa in en 13-åring i alla fall de kommande åren.

Lite så känner jag faktiskt.

Det är så mycket som händer i dessa tonåringar och det är så mycket hemskt som kan hända dem.

Jag vill ju bara att deras liv ska vara fyllda av lycka och glada sommarminnen. Inte allt det där hemska som jag ser om kvällarna när jag går hem från jobbet. Gråtande, blödande och fulla tonåringar. Och som mamma till tonårstjejer vill jag inte ens tänka tanken på om något ännu värre skulle vara framme. Skador i deras inre som aldrig går att tvätta bort.

Tror jag köper ett stort lås och kedjar fast dörren. I alla fall bara de närmaste 5 eller 10 åren.

Vill hålla min lilla fjäder i handen och sakta släppa taget om henne. Än vill jag inte att hon spritter iväg. Än är hon liten. Inte ens 14 år fyllda. Min lilla, lilla flicka. Mitt älskade lilla barn.