Balansgång

Min nye doktor läste mig som en öppen bok och mycket som han sa var sådant som jag aldrig yttrat högt. Knappt ens vågat tänka tanken.

Det var väldigt skrämmande. Men lärorikt. Det gav mig förtroende för honom.

En sak han nämnde var att jag gör mer än jag faktiskt orkar.

Så sant.

Men i livet med min familj så är det bara så.

Det är säkert på en liknande nivå hos många kvinnor som känner att de måste jaga på sin man och sina barn för att få saker gjorda. I min familj är det sju resor värre.

Det är otroligt svårt att "komma till skott" när man har en adhd-diagnos. Dels gäller det att se att det finns ett problem och det kan vara ett dilemma när allt är lika viktigt. När man sedan lyckats identifiera vilket problem som man måste ta tag i så behöver en person med adhd bli extremt motiverad för att ta tag i något som man egentligen inte vill göra eller upplever som jobbigt/tråkigt.

Jag tycker inte det är kul att städa och vika tvätt men jag gör det ändå eftersom det tillhör de där sakerna som man "måste" gör. För en person med adhd-diagnos blir en sak ett "måste" den dagen det inte finns ett enda annat alternativ att ta till.

För att få saker gjorda i min familj innebär det att jag antingen väntar, blir irriterad och gör det själv eller tjatar och blir en lill-Hitler.

Jag gillar inte lill-Hitler. Alltså gör jag saker själv.

Oftast gör jag det direkt eftersom jag har lärt mig att JAG mår sämre av att vänta. JAG blir irriterad och otrevlig. Alltså tar jag itu med problemen när jag ser dem.

Nackdelen är då att jag aldrig ger familjen en möjlighet att själva identifiera ett problem och få tid att ta tag i det.

Jag försöker därför hitta en balans mellan att ta tag i saker och strunta i saker.

Just nu struntar jag i alla saker som står staplade och blockerar hallen uppe eftersom jag inte orkar lyfta upp dem för den branta vindstrappan.

Jag struntar i inläggningsskivan som står i entrén eftersom jag inte orkar bära ut den till garaget eller nerför källartrappan.

Det är en svår balansgång men jag mår inte bra och jag måste tänka på mig själv.

Ordspråket om att det är bättre med lite skit i hörnen och ett lyckligt hem än ett rent Helvete kämpar jag för att acceptera.