Nonchalera

Vissa saker är svårare än andra att nonchalera. Speciellt när det är saker som man riskerar att skada sig på.

Till exempel Majas saker i trappan som är i vägen när jag går ner. Kan ju inte gå normalt i trappan utan behöver mer plats än den lilla remsa som är ledig. Har snubblat till mer än en gång. Faktiskt ramlat ner två gånger också.

Men just nu irriterar jag mig mest på Majas returer till Kvällsposten. De senaste veckornas tidningar har flyttats från bilen till hallen och ligger nu i valvet mellan kök och vardagsrummet.

Visst hade det varit enkelt för mig att klippa tidningarna och förpassa dem till insamlingen men vad lär jag Maja med det? Inte eget ansvar i alla fall.

Det konstiga är att Maja var noggrann och skötte allt omkring Kvällspostenförsäljningen utan problem fram tills dess att företaget ändrade rutinerna. Från att rapportera via brev samt betala varje vecka till att rapportera via Internet varje vecka och betala faktura en gång i månaden.

Kanske inte så konstig egentligen för en person med adhd och tvångssyndrom   Förändring fungerar inte för Maja.    Förändringar som hon dessutom inte ser motivationen eller logiken i är ännu värre att acceptera.

Tidningar rapporteras tillslut men efter påminnelser och jagande. Att fysiskt klippa dem och lämna till insamlingen fungerar inte. Betalningen fungerar inte heller utan jag fixar den och Maja betalar mig.

Nu har detta pågått så länge att det nya inte längre är nytt utan att Maja borde kunnat accepterat förändringen. Men tyvärr inte.

Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne för hon får inte in någon rutin. Det här har medfört att hon ibland inte alls rapporterar och får själv betala för de osålda tidningarna.


Jag sitter i en rävsax. Jag vill nonchalera och låta Maja ta smällen och kanske lära sig. Men är det rätt sätt? Hjälper jag henne?

En sak är säker. Vi kan inte ha tidningar på golvet. Mina onda fotleder gillar inte det instabila underlaget.