Jag och Magda var på banken för att ansöka om ett id-kort och ett bakomatkort. De andra barnen har fått tillgång till egna pengar när de börjat högstadiet och så ska Magda också få.
Jag hade förklarat för henne vad vi skulle göra och att banken eller jag fyllde i pappren men att hon var tvungen att skriva sin egen namnteckning. Skriva sitt eget namn.
Jag trodde att jag nått fram men insåg hur jobbigt efternamnet var att skriva för henne när skadan redan var gjord.
När Magda skulle skriva j blev "kroken" åt fel håll och hon frös.
Jag försökt förklara för henne att hon kunde använda den till ett t och skriva j framför. Hon såg det inte.
Efter uppmuntran från både mig och bankmannen gjorde hon som vi sa och allt var frid och fröjd. Efternamnet stod på raden.
Det kom ett tyst mummel från henne:
- Jävla dyslexi.
Jag kände mig stolt över att hon hindrat ett utbrott och klarat av att lösa ett problem.
När vi kom ut i bilen blev hon orolig igen och frågade var namnteckningen skulle vara. Att den skulle finnas på hennes id gjorde henne orolig.
- De kommer att skratta åt mig. Jag kan inte skriva mitt namn riktigt.
Jag pratade med henne om att hon är den hon är. Att hon måste vara stolt över alla de saker som hon kan. Allt som hon lärt sig trots att hon har det jättejobbigt. Att ingen som verkligen känner henne och älskar henne bryr sig om hur hennes namnteckning ser ut.
- Och om den inte såg ut som om du skrivit den då är den ju inte din.
Hennes hårda min ändrades och jag såg hur hon funderade.
- Mamma, hur mycket pengar har jag på kortet?
Ibland hjälper de snabba kasten till. Inget ältande av problemen här inte.
Nu väntar nästa berg att klättra över. Namnteckning på bankomatkortet, aktivering med kod och träna på att våga betala med kortet.
Idag njuter vi av berget som vi besegrat. De som kommer tar vi då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar