Njuta

Blev tvungen att köra hemifrån. Gubben har så mycket att göra på jobbet så idag fick jag agerar privatchaufför och hämta Max på hans jobb.

Passade på att köra innan och tog mig ork att stanna till vid vattnet.

På det stället där jag stannade idag är det en brant slänt ner mot vattnet. Jag tvekade men tänkte sedan: hic et nunc - här och nu. 

Jag lever här och nu. Även om jag mår dåligt får jag inte låta min kropp hindra mig. Jag måste leva inte bara överleva. 

Så jag tog mig ner för branten. Glad att det var så kallt att den mjuka marken frusit. Allra längst ner var det sankt men en frusen skorpa gjorde att jag klarade mig från att bli blöt om fötterna. 

Så tacksam för mitt beslut. Det var så vackert och lugnt. Trots att vägen bara är några hundra meter bort är allt jag hör hur vattnet stilla kluckar. 

När jag efter mycket möda tog mig upp igen flåsade jag som efter ett maratonlopp men jag hade ett leende på läpparna.

Tacksam för solen. Tacksam för att jag fått se det vackra idag. Tacksam för att jag trots allt lever. Tacksam för att jag är lycklig i mig liv.