Fram och tillbaka

Max är på praktik och det går ingen buss dit. Förra gången åkte han med gubben som jobbar i närheten men det går inte nu. Gubben jobbar nämligen för tillfället helt åt andra hållet.

Så uppdraget har gått till mig att köra fram och tillbaka. 24 kilometer dit och 24 kilometer hem.

Idag tillkommer också en körning med Maja eftersom bussen från byn inte matchar tåget till stan. Så ytterligare 13 kilometer dit och 13 kilometer hem.

Sedan ska Max hämtas i eftermiddag. Ytterligare 48 kilometer.

Jag ställer gärna upp för mina barn men ibland känns det lite tungt.

Det kostar inte bara pengar att köra fram och tillbaka. Det kostar också tid.

Mycket jag skulle hinna idag eftersom jag var på rymmen från hemmet igår blev hemmet lidande.

Ingen har tömt tvättmaskinen. Ingen har städat eller diskat. Ingen har öppnat posten eller ens gett hundarna vatten.

Gubben ska hålla kalas för Maja som fyller år imorgon men inget är förberett. Inte minsta lilla detalj. Inte ens en födelsedagspresent. 

Att börja utbildning i Malmö skrämmer mig när jag tänker på hur jag själv ska orka med tanke på min hälsa.

Buss 5.35 från hemmet och hemma i byn igen 18.30 (om tåg och bussar klaffar).

Försöker intala mig själv att det kommer att gå.

"Vill man så kan man."

Men det som oroar mig mest är hur jag ska orka sköta ett helt hem också. Plus allt annat ansvar runt omkring familjen.

Jag får ingen hjälp nu när jag ber om den. Hur kommer det då bli sen?

Gubbens lösning igår på matlagning var pizza. Trots att jag köpt hem så det fanns att laga.

Han passade barnbarnen några timmar men när han kom hem struntade han i hemmet eftersom han var trött. Istället satt han framför tvn.

Hur blir det sen? Tanken skrämmer mig.

Familjen måste inse att allt ansvar inte ligger på mig. Men hur får jag dem att förstå?