onsdag 9 april 2014

Senare - tidigare

Idag har Magda utfärd med skolan. Imorgon är det Max tur.

Utfärd eller aktiviteter utanför skolans vanliga dagar är en nervös situation för många men ännu värre förr många som har en npf-diagnos.
Det okända skrämmer. Att inte veta vad som ska göras, var du ska göra det och hur du ska göra det är jobbigt. Att inte vara säker på att man förstår situationen, inte kan tyda vad som förväntas, är jobbigt. Denna otryggheten skapar stress.

När man då även som Magda har ännu fler saker som skapar problem så kan du föreställa dig vilken oro det finns i kroppen.

Igår hade jag och Magda denna konversationen.

- Mamma! Du måste väcka mig klockan sex imorgon.
- Det behövs inte.
- Jo, vi ska åka med bussen klockan åtta. Ska jag hinna göra allt måste du väcka mig tidigt.
- Du ska åka med en senare buss så du behöver inte vakna tidigare.
- Men jag hinner inte.
- Jo! Du ska stanna hemma längre så du hinner.
- Nej!
- Jo!
- Vi ska åka klockan åtta.
- Du får vara längre tid hemma på morgonen.
- Jag kommer inte att hinna.
- Jo, du brukar åka klockan 7.35. Nu ska du åka 8.05. Det betyder att du kan stanna hemma en halv äggklocka mer.
- Är du säker?
- Ja.

Att inte förstå det där med tid, senare-tidigare, ger en osäkerhet. En otrygghet.

Max är i en annan situation. Han ska övernatta med klasskompisarna på en okänd plats. Han har fått otydlig information. Han vet inte vilken vuxen som har ansvar. Han vet inte vem han ska prata med. Oro över matsituationen. Oro över att inte kunna vakna i tid på morgonen. Oro, oro, oro. Mer ont i magen. Mer tankar som snurrar.

- Du måste prata med din lärare. Han måste veta vem som han ansvar. Han måste förstå att du måste veta innan.
- Jag kommer inte att klara det.
- Prata med läraren.

Ibland känns det så hopplöst. Varför informera? Varför förklara? Vilken mening är det när lärare ändå inte lyssnar?

Det känns nästan som om man medvetet motarbetas. Eller är det så att människor har så otroligt dålig kunskap om vad dessa funktionsnedsättningarna innebär? Tror de att det är en liten kille med myror i brallan som plötsligt fyller 18 år och blir en fullt fungerande vuxen?

Upplever med alla barnen en konstig inställning från skola, socialtjänst och bup:

- Nu är du större så nu ska du klara av detta.
- Vi tar bort ditt stöd för nu ska du börja högstadiet.
- Nu har du fyllt 18 år. Då är du vuxen och ska klara dig själv.

Alltså????????

ADHD, dyslexi, dyskalkyli osv är funktionsnedsättningar som finns där hela livet. De växer inte bort. Du kan lära dig att strukturera ditt liv så att din vardag fungerar men din funktionsnedsättning försvinner inte.

Hur skulle det se ut om man tog hörapparaten från alla när de fyllde 18 år?

- Nu är du vuxen så nu ska din funktionsnedsättning försvinna.

Denna ständiga kamp. Ett steg fram ger två steg bakåt. Ständigt kämpa. Ständig motgång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar