Skitdag

Vissa dagar upp och andra dagar ner. Just nu tycker jag att det för det mesta är ner. Hinner inte riktigt upp innan jag ramlar ner igen.

Det tar hårt på humöret. Jag är mycket känsligare för andras kommentarer.

Som gubben som ibland vräker ur sig utan att tänka.

Max kompis kom på besök häromdagen och jag hade lagt mig för att vila. Inte sova. Jag ligger ner i sängen. Ovanpå överkastet för att sträcka ut kroppen och vila musklerna.

Varken jag eller Simon lade mycket vikt vid det utan som vanligt stannar Simon hos mig och pratar en stund.

Inget märkvärdigt alls. För oss. Gubben däremot vräkte ur sig:

- Skäms du inte när det kommer folk och du ligger?
- Varför ska jag skämmas?
- Du vet hur folk snackar. "Hon den där hon bara ligger hela dagarna."

Där bröt jag ihop.

Varför ska jag skämmas över att jag är sjuk?Varför ska jag behöva förklara varför jag måste vila? Varför måste jag tänka på vad andra ska tycka? Bara ligga? Vem sköter hemmet då?

Det gjorde så ont.

Dagen efter vill gubben åka till stan för att besöka x-antal affärer för inköp av spik, skruv och annat han behövde i garaget.

- Följer du med?
- Jag orkar inte.
- Vad är det som är jobbigt med det? Du kan fan sitta här hemma då kan du sitta i bilen.

Att han som är mig allra närmst inte förstår att det gör ont. Att han inte ser hur jag kämpar. Att han inte vet hur jag har det. Inte ser hur mycket energi det krävs för att göra saker. Att jag måste låta bli något för att orka göra något annat.

Det gjorde riktigt ont i mitt hjärta. Det gör riktigt ont.

Igår gjorde jag mycket mer än vad jag egentligen klarar av. I ren ilska. Och idag betalar jag ett skyhögt pris.

Varje del i min kropp skriker av smärta. Till och med ögonen gör ont. Hur de nu kan göra det. Men inget förvånar mig längre med dessa sjukdomarna. Bindväv finns överallt i våra kroppar. Bindväven kommer jag inte undan.

Hur ska jag kunna lyssna på min kropp och tänka på mig själv när det krävs mer av mig än jag klarar av?