måndag 28 april 2014

Tvätt - detta eviga tjatande

Förra lördagen satte jag ner foten och sa ifrån att nu räcker det. Gubben och ungdomarna är tillräckligt gamla för att klara av att själva bara upp sin tvätt.

Jag har under alla är försökt att vara pedagogisk och hjälpsam. Jag har underlättat och förberett.

Jag har gnällt, skällt, bönat och bett. Gråtit en skvätt också.

Men inget har hänt. Ingen har reagerat.

Hur svårt kan det vara?


Jag tvättar, hänger på tork och plockar ner. Tidigare sorterade jag upp alla kläder i korgar som till och med hade namnlappar. Allt för att underlätta.

De andras arbete var att ta sin korg, bära upp den, lägga in kläderna i sina garderober och bära ner korgen igen.

När ungdomarna var yngre var det inga problem. Svårast har nog gubben haft det. Han gör aldrig något förrän jag pekar med hela handen. Och höjer rösten.

Vad är problemet? För svårt? För jobbigt? För komplicerat?

Min man fyller snart 45 år. Mina barn är 19, 17 och 15 i år.

Visst! De har funktionsnedsättningar som gör livet jobbigare men .... Alltså!!!! De klarar av att gå ner i källaren och hämta de kläder de behöver ha på sig eftersom det inte finns kläder i garderoben.

Jag viker mina egna kläder och lägger in dem i min garderob.

Jag viker alla handdukar och sängkläder och lägger dem där de ska vara.

Men klart jag har ju bara reumatism och fibromyalgi och ska inte bära något tungt. Jag har ju inte en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och kan inte sätta mig in i hur de tänker.

Jag tycker att jag under alla år arbetat emot att mina barn (och min gubbe) skulle bli självständiga individer. Ge dem verktyg så att de trots sina funktionsnedsättningar ska klara sig i samhället och i hemmet.

Att ta hand om sitt hem, sina kläder och sin hygien är väl något som är ett måste för att klara sig?

Fattar inte vad som hänt med gubben. Förr duschade han alltid på jobbet.  Vissa dagar när han tränat också blev det både två och tre gånger i duschen. Idag får jag vara glad om han för duschar en gång i veckan. Observera då att han är rörmokare, tränar, svettas och är man.

- Varför vill du inte ta i mig? Äcklar jag dig? frågar han.

Vad svara man utan att såra? Ja, du luktar.

De har nu haft mer än en vecka på sig att ta hand om sin tvätt.

Inte bara visa att de faktiskt kan själva utan också visa att de respekterar och uppskattar allt arbeta jag lägger ner. Men idag ser tvättstugan ut så här.



Kan inte påstå att jag är särskilt motiverad att tvätta deras kläder.

Gubbens korg är i alla fall på rätt plats. Den här nog aldrig lämnat bänken sedan jag satte dit den.


Jag känner mig totalt värdelös och ouppskattad.

Familjen har visat att jag inte är något annat än en tjänare som ska finnas till hands för dem.

Inte ens en tjänare eftersom jag inte får något lönekuvert.

Suck!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar